Det hände något fint precis.

Jag satt och mådde dåligt och kollade upp gamla kompisar på facebook och tyckte synd om mig själv för jag har så ont. Också plingar det till i telefonen, jag fick ett sms.. Jaha vem kan det vara vid den här tiden...

Det var min vän som tog återfall för ett tag sen, hon skrev att hon klivit av drogerna idag och jag blev så glad att tårarna började rinna på mig! Hon gör det själv den här gången och jag hoppas det går bra. Jag vet hur stark sjukdomen är men ändåså kan jag inte låta bli att hoppas..

Jag ber till Gud att hon fixar det, det är en sån otroligt fin tjej som förtjänar ett mycket bättre liv än det livet vi lever i drogträsket.

Men vilken lustig känsla det blev alltså.. Att allting bara släppte och tårarna börja rinna. Jag var inte medveten om att jag gått och spänt mig pga av detta men det har jag nog gjort..

Man lär sig nåt nytt varje dag.

Smärta.

Jag har så fruktansvärt ont nu så det är sjukt. Jag kan fan inte böja mig ner och inte vrida mig, det gör för ont. Det dyker upp jättemycket tankar och känslor kring det. Vad är det för fel? Är det allvarligt? Jag har haft ont nu i 7-8månader. Vad kan man göra åt det? Tänk om jag måste äta smärtstillande? Tänk om läkarna inte tror mig? Jag var till en vårdcentral när jag var i behandlingen och hade varit drogfri i tre månader och då sa dom bara att det var för att jag hade slutat med morfinet som jag hade ont. Ok tänkte jag. Men jag hade ju ont innan jag slutade med morfinet? Vad beror det på? Sen så blir jag arg och ledsen för att jag är rädd. Och jag blir irriterad på småsaker för att jag har ont. Jag kan fan inte ha det såhär längre! Jag måste gå emot mina rädslor och ta ansvar för mitt liv och min hälsa. Suck.. Men det är lättare sagt än gjort.

Den här dagen har varit full av utmaningar, och ändå är det många timmar kvar innan den är slut..

Jag mådde skit när jag kom till jobbet. Jag hade träffat en medarbetare på bussen och han berättade att vi skulle ta ett snack idag pga att jag inte skött mig så bra. Jag hade bara lust att säga upp mig där på fläcken! En av cheferna lade märke till att jag inte mådde bra och hon tog in mig på sitt kontor och vi pratade om varför jag är så låg. Hon vet om mitt missbruksproblem och att jag har varit drogfri i sex månader. Jag berättade att jag har det lite jobbigt i mitt privatliv och att jag kämpar med att hålla mig drogfri. Hon var väldigt snäll och tillmötesgående. Hon sa att jag måste våga berätta för gruppen att jag mår dåligt och om det är nåt jag inte klarar av. Det är trots allt en sån arbetsplats där man ska få växa i sin egen takt osv. Så jag gjorde det men ingen lyssnade på mig, och jag hade inte kraft att strida för min rätt så jag gav mig bara.. Sen kom hon ut från sitt kontor och såg att dom hade skrivit upp mig på schemat där jag inte ville vara också tog hon tag i det så det blev ändrat. Jag är så tacksam att hon stog upp för mig där, för jag klarade inte att göra det själv.

Det kändes mycket bättre efter att jag hade fått hjälp och uttryckt hur jag mår och att jag inte fixar att göra vissa saker..

Jag kom hem från jobbet nu för en stund sedan och tänkte att jag skulle ta tag i hemuppgiften jag fick från min psykolog. Det är fruktansvärt jobbigt att behöva skriva upp de minnen som plågar mig mest. Det tar emot som fan men jag har bestämt mig för att göra det här så bra jag kan, och det tänker jag göra.

Jag känner att min dissociation börjar göra det svårt för mig att koncentrera mig så jag avslutar här.

Jag har verkligen ingen lust att gå till jobbet idag. Jag vaknade och trodde att jag hade försovit mig och missat hela mitt pass idag men det hade jag ju naturligtvis inte. Jag har ingen frukost hemma och jag är astrött. Snacka om skitdag..

Jag känner mig riktigt ångestfylld när jag tänker på att gå till jobbet. Jag känner att jag inte har någonting att ge där, jag är bara ivägen. Jag har ingen lust att engagera mig i nånting. Jag känner mig så jävla låg alltså...

Fyfan...