Hallå Hallå.

Ikväll är det eftervård, ser fram emot att bli klar med det nån gång.. Hade varit där 17gånger förra gången och man ska ha 25 gånger sen blir det cermoni. Det ser jag fram emot men ändå inte... Ska bli skönt att det är gjort men man sitter i en stor ring med massa folk också ska alla säga några snälla ord till/om en, usch tycker sånt kan va jobbigt.

Pojkvännen gick precis, han skulle in till stan och göra nånting, jag orkar inte bry mig. Jag vet ju att han knarkar varje dag nu, ingen mening att fråga längre. Jag visade han min blogg förut, han har hela tiden vetat om att jag har den men han har nog inte läst den på över ett år.. 2 kanske.. Jag vet inte om jag vill att han ska läsa det jag skriver nu eftersom jag skriver så mycket om honom. Han kanske inte skulle gilla det, vad vet jag?

Det började med att en tjej jag känner bad mig gå in och läsa på en fanatisk AA-blogg där hon hade hamnat i nån diskussion om vem som egentligen har rätt att föra budskapet vidare etc etc. Blev fan mörkrädd alltså, snacka om trångsynta människor det finns! Måste erkänna att jag var rätt fanatisk när det gällde NA i somras (har aldrig gillat AA) men är absolut inte det längre. Jag går inte på möten längre och jag kan fungera ändå, visserligen har jag inte ett lika innehållsrikt och fint liv som jag hade då, men jag fungerar.

Med det menar jag att jag är arbetslös, träffar inge folk i gemenskapen längre (förutom på eftervården) och gör inte ett skit på dagarna.. Men det beror inte enbart på att jag inte går på möten, men livet känns lixom lite tomt utan andligheten och gemenskapen..

Känns konstigt att erkänna för mig själv att jag saknar gemenskapen lite grann. Jag har blivit avskräckt nu sen jag slutade gå och insåg att jag klarar mig utan dom. Så insatt som jag var i sommras får mig i efterhand att tycka att det var lite obehagligt hur förändrad jag blev. Jag mådde bra och så, jättebra, men jag var absolut inte mig själv.

Lagomt är nog bäst, jag överdoserade NA i sommras och blev lite nojjig, men nu är det dags att börja ta sig tillbaka. Jag måste ju dit och ta min 1årsmedalj snart, och sen blir det nog lättare.. Måste bara komma iväg...

Har helt tappat det här med att prata och dela också, märker det på eftervården när vi har delningsrunda i början. Jag blir alldeless stel och rösten blir konstig när jag pratar, det kommer inte lika lätt som det gjorde förut. Resten av tiden när vi har diskussion och så säger jag absolut ingenting, är bara rastlös och vill åka hem typ. Tycker det är skitjobbigt, för jag brukar ha lätt för att prata och uttrycka mig men det har helt fallit bort.

Nä undra om man ska hoppa i duschen och göra sig klar för eftervården..

Igår kom E hem precis innan jag skulle åka och käka middag med familjen. Ville nästan inte åka ifrån honom för jag har saknat honom så mycket dom här två dagarna han har varit borta, men jag åkte iallafall och käkade middag och hälsade på mormor en sväng och när jag kom hem hade han tänt ljus och dukat fram till filmmys! Min älskling.. Han får mitt hjärta att smälta.

Jag brukar alltid kliva upp 1-2 timmar innan honom, sen kryper jag ner igen efter en stund och myser medans han halvsover, han älskar det!

Idag borde jag iallafall göra nåt vettigt, jag skulle behöva få tag i en bra skrivare så jag kan skriva ut några bilder som jag ska ha med mig till tatueraren, så jag kanske åker in till stan och fixar det idag. Får se vad E ska göra, han tog inge sub igår så han lär va lite halvdålig idag och vilja medicinera sig..

Jag börjar känna mig lite hängig igen, hoppas jag inte blir sjuk IGEN jag blev ju frisk nyss..

Jag skulle behöva ringa hyresvärden också.. Hmm.. Varför tar de emot så in i helvete?

Igår vart jag skitsur på min pojkvän. Jag misstänker att det var PMS som spökade för att jag vart skitförbannad över en småsak.. Han skulle komma hem kl 21 men kom aldrig och sen sa han att han somnat på soffan hos sin polare och skulle komma hem idag istället, och då höll ja på att flippa för att han skulle ha gått och handlat innan han kom hem och när han väl berättade att han inte skulle komma så hade affärn stängt, och jag var utan toapapper och cigg!

Så jag fick kliva upp och släpa mig iväg på affärn imorrse istället.. Har lugnat ner mig men jag hatar när han är borta. Tänker alltid "vad har han tagit nu som gör att han inte vill komma hem", samtidigt blir jag avundsjuk på honom som kan va ute och knarka och ha roligt och jag tog det jävla beslutet att sluta knarka. Kanske därför jag blir så sur också..

Hatar verkligen PMS alltså. Fattar inte, borde inte det försvinna när man äter p-piller? Har ingen aning alltså, men det blir alltid såhär ca 1-2 veckor innan.. Tycker det är skitjobbigt!

Hatar att va en bitch. Vill vara den perfekta flickvännen.. Men så har jag alltid varit, har alltid varit rädd för att vara mig själv och skrämma bort mina pojkvänner så då har jag förändrat mig istället. Alltid anpassat mig till deras behov osv.. E har aldrig ställt nåt krav på att jag ska vara annorlunda på nåt sätt, utan det är mitt gamla beteendet som finns kvar att jag vill vara perfekt för hans skull. Hatar det, vill bara slappna av och vara trygg i mig själv.

Vilket tärt inlägg det blev, märks att det är nåt lurt med mina hormoner..

Kommer att ångra detta inlägg sedan, det känner jag redan nu.

Idag känns det bättre. Jag har sovit skönt som fan inatt även om det tog lång tid att somna.. Jag kan inte stänga av tankarna på nåt sätt, även om kroppen är helt slut så går huvet på högvarv. Men så är det för det mesta för mig, alltid ett jävla kaos i huvet..

Ringde E när jag vaknade, han satt och pimpla och visste inte när han skulle komma hem. Han sa att jag skulle få rensa fisk sen, aldrig i livet! Uäääk fan va äckligt..

Jag var till familjen en sväng igår och åt middag, min far fyller år idag men morsan jobbar så jag ska åka dit imorgon och fira honom. Ska ringa och gratta sen hade jag tänkt iallafall, födelsedagspresent har han redan fått. Min pappa kör motorcykel, det gör iofs morsan också men hon har inte åkt nu på ett par år men farsan älskar HD så jag köpte en tavla till honom med en motorcykel på, den var riktigt snygg fast den var från dollarstore.. Han blev glad när han fick den, den står ovanför tv:n i deras vardagsrum.

Nästa torsdag ska jag åka med farsan till tatueraren han brukar gå till, han skulle bättra på nån tatuering och jag ska prata med honom och se ifall jag tycker att han kan göra min tatuering. Jag är osäker, men vem vet, jag kanske kommer hem nygaddad jag också? Har en tendens att bli lite stressad och bara vilja få det gjort..

Hur som helst så kommer det bli bra tror jag, många kanske inte kommer tycka det blir snyggt men det skiter jag i för det här gör jag för mig själv.

Angående gårdagen så ja vafan ska man säga? Jag gjorde samma misstag som jag gjort allt för många gånger förut och jag fick drogsuget from hell för det.. Usch vad jag hatar det, och när det väl har börjat så känns det som att det inte finns något slut. Men det går ju över, det vet jag. Måste öva lite på att "sugsurfa" tror jag.. Alltså när man står mitt uppi suget och säger till sig själv "det går över, det är jag som har kontrollen" etc etc. Istället för att bara få panikångest som jag får och försöker förgäves tänka på nåt annat.. "tänk inte på droger, tänk inte på droger" vad tror ni jag tänker på då? Stupid..

Tänk inte på en rosa elefant nu vad ni än gör.. Vad tänkte ni på?

Typ så bra funkar det.

Tycker att det är så jävla jobbigt och obehagligt att ha drogsug så jag får lixom panik och säger åt mig själv att INTE tänka på droger iallafall, fast jag vet att det inte funkar.

Vet inte vad jag ska göra idag. Orkar inte göra nåt vettigt tror jag.. Längtar iallafall tills E kommer hem.

Jag gjorde det sjukt stora misstaget att kolla på gamla bilder igen.. Att jag aldrig lär mig?!

Alltid när E är borta så "råkar" (jag vet inte hur det går till) jag hamna på sidan med alla gamla bilder.. Varför gör jag så mot mig själv? Men medans jag gör det så tycker jag det är intressant, jag märker inte hur drogsuget, ångesten och illamåendet kommer krypande förens det är för sent. Sen sitter jag som nu och mår skitdåligt precis innan jag ska gå och lägga mig ensam.

E är och sover hos en vän för dom ska åka och fiska igen, och jag har inget problem med det, eller jag hade inget problem med att vara ensam tills just nu när jag började må dåligt..

Känner en klump i halsen, jag skulle behöva gråta men jag pallar inte bli ledsen nu när jag ska sova ensam. Har ingen som kan trösta mig.. Skulle vilja ringa honom och prata om det men jag vet inte vad jag ska säga. Jag känner mig så jobbig och patetisk men jag vet att han inte tycker det..

Jag HATAR när jag gör såhär!! Det är absolut inte första gången jag gör såhär när han är borta.. Varför? Varför?!

Så jävla korkat. Jag VET ju hur jag kommer må efteråt innan jag börjar kolla på bilderna men jag tänker "jag kan ju bara kolla en, sen sluta", Men är jag helt jävla dum i huvet eller?! Blir så förbannad!

Det är precis som med knarket. "ska bara ta en... o en till" sen sitter man där med jordens jävla avtändning, unjefär som jag känner nu.. känslomässig avtändning med äckliga fysiska symptom som liknar den gamla hederliga avtändningen på amfetaminet. Kan inte beskriva med ord hur besviken och arg jag är på mig själv, men jag har bara mig själv att skylla..

"Varför tar du inte bort bilderna?" Ja det har jag förklarat förut.. Jag vill ha dom kvar bara, så är det.

You stupid, stupid bitch...

Godmorgon, jag är sjuukt trött kan jag lova. Vaknade för en liten stund sedan, sitter och chattar med en vän på facebook just nu samtidigt som jag bloggar. Hade tänkt blogga i lugn och ro men nu verkar det inte bli så..

Hade fått några frågor också..

Vad menar jag med att jag är en perfektionist när jag bloggar? Jag menar att ibland vill jag skriva precis det som kommer, som mina tankar låter men då ser det inte bra ut när man läser istället. Jag vill att man ska kunna läsa och fatta vad jag menar, så att det inte ser ut som att det är en 10åring som har skrivit. Sen så tycker jag inte om att läsa ett inlägg jag skrivit och ångra mig efteråt. Eftersom jag ALDRIG raderar nåt ur bloggen så blir de lite jobbigt, därför tänker jag mer på det jag skriver.

Vad är mina förväntningar på E's behandling och är han också med på det? Han är med på det här, det har tagit lite övertygande från min och andras sida men sen bestämde han sig för att göra det här och att göra det riktigt. Jag tror mycket berodde på att dom sa att hans chans att komma in på sub-teamet försvann när kommunen tog nåt nytt beslut (är inte så insatt) och då fattade han att han inte hade så mycket annat att välja på.

Mina förväntningar är väl som alltid när det gäller honom höga, jag vet att han kan fixa det men jag vet också att han är sin egen värsta fiende. Hans dåliga självkänsla och självförtroende kan sabba det rejält för honom så det kan gå hur som helst, men jag tror på honom.

Igår började jag dagen med att läsa igenom förhör från de som torskade i en stor amfetaminhärva här i stan. En kille som jag känner mycket väl var med där och det var intressant och sorgligt på samma gång att läsa hans förhör. Polisen var verkligen ful där och använde hans lillebror så att han skulle erkänna. Fyfan mådde riktigt dåligt när jag läste det.

Men så är det väl? Kastar man sig in i leken får man leken tåla? Jag är bara glad att jag slutade umgås med den där killen och var med E istället, för annars hade jag säkert vart inblandad. Men det ändrar inte det faktum att jag känt honom sen han var 13 år gammal och jag bryr mig om honom, jag hoppas verkligen att det går bra..

Sen så hade jag fått brev från en annan vän som sitter i fängelse. Han bodde med mig ett tag och vi knarkade som dårar. Hade inte hört nåt på närmare två år och skrev till honom på facebook när jag kom hem från behandlingen. Jag fick svar för ett tag sen att han satt inne och jag skrev min adress också fick jag ett brev hem. Han har samma attityd som alltid när han sitter, han tar det med ro och pluggar och vill starta ett nytt liv. Hoppas bara att det går bättre den här gången än alla dom andra gångerna..

Jag har alltid skrivit brev till mina vänner när dom sitter. Jag tycker om att skriva och få ett handskrivet brev i brevlådan, för man får ju inte det så ofta nu för tiden. Jag vet att dom uppskattar det.

Mer då? Igår var vi och hälsade på E's "extrafamilj" och käkade god mat, vi åkte hem och såg på criminal minds sen somnade jag och har sovit tungt hela natten. Har dock drömt om knark jävligt mycket, och precis innan jag vaknade drömde jag att E skulle ge mig dolcontin, helt sjukt.

Träffade en vän till E på stan innan vi skulle ta bussen och han sa att jag verkade va en jävla fin tjej, lugn och trygg och att han skulle hålla hårt i mig. Varför säger alltid folk det när vi träffar dom på stan? Syns det inte att jag också är en knarkare? Närmare ett års drogfrihet verkar ha raderat det från mitt ansikte. Visst är det skönt att folk säger så, men det känns skitkonstigt. Jag är ju en av dom. Eller jag va iallafall.. Hm..

Vissa har jag ju träffat med E flera gånger när jag var aktiv men dom känner inte igen mig.

Jaja, nog om det. Ska väl göra mig nån frukost nu. På återseende.

Tack för era kommentarer, jag hade verkligen en skitdag igår tills min pojkvän kom hem. Eller ja, jag var rätt deppig ett tag till fast han var hemma tills jag berättade hur jag kände och då vart det bättre. Jag älskar när jag kan berätta för honom precis hur jag mår och känner utan att det blir fel på nåt vis och jag ångrar mig efteråt. Vi pratade om allt möjligt igår, och det kändes så bra!

Jag glömde bort att skriva en sak igår för jag var så fokuserad på det dåliga, men soc ringde iallafall och dom hade inte fått nåt startdatum för behandlingen till E men han var iallafall inte bortglömd och dom skulle höra av sig så fort dom visste nåt. Skönt att få höra NÅNTING ifrån dom iallafall!

Vi pratade om hans missbruk igår och hur det påverkar mig och så, och jag sa faktiskt precis som det är. Hur jag har mått och hur jag mår nu, och det är faktiskt stor skillnad. I början hade vi ju en regel att han inte fick komma hem när han tagit nåt vilket resulterade i att han försvann flera dagar i rad och stängde av telefonen, men vi har inte den regeln längre som ni kanske har märkt. Jag klarade inte av att leva i ovisshet när han var "försvunnen" så han fick komma hem påverkad istället. Det har gjort att jag kan slappna av mer för jag vet att han inte försvinner nu, men det blir ju jobbigt på ett helt annat sätt istället. Nu lever jag ju uppi skiten och ser första hand hur påverkad han blir ibland. I början när han fick komma hem så tog han så mycket att han bara spydde och var helt borta, men nu har kroppen vant sig så nu är han mer "normal" när han tar. Det är olika från dag till dag..

Men jag har lixom stängt av på nåt sätt. Det gör ont i mitt hjärta när jag ser nålsticken i hans armveck och hans små pupiller, men jag vet att det inte kommer att vara så föralltid. Jag orkar inte slåss mot hans sjukdom ensam längre, jag inväntar hjälp från behandlingen han ska in på. Han ska in på avgiftning först och jag kommer sitta med honom varje dag och hålla hans hand om de är det som krävs, för jag kommer stötta honom in i det sista sålänge han vill bli drogfri. Han talar om för mig varje dag hur tacksam han är att han har mig, och hur duktig jag är som håller mig drogfri. Han hjälpte mig när jag var livrädd att söka hjälp, och jag kommer att göra samma sak för honom.

Många fattar inte varför jag stannar hos honom, och jag kan se själv när jag skriver att han framstår som en känslokall knarkare som bara tänker på sig själv men så är det inte. Givetvis går drogerna för det mesta först nu, men så är det med missbruk det går inte att komma ifrån, men han är den rätta. Jag tänkte först skriva varför jag älskar honom, ni vet rada upp egenskaper och sånt men jag tycker det blir så cheezy på nåt sätt. Ni behöver inte lära känna honom som jag gör, det är ju mig ni ska lära känna.

Kanske låter konstigt med tanke på att jag skriver så mycket om honom i bloggen men ändå.. Kärlek kan inte beskrivas på en blogg, för vad man än skriver så låter det ansträngt och oäkta. (Tycker jag då) Så jag låter bli, iallafall för tillfället.

Nu tog det lixom stopp på nåt sätt. Det kommer massa meningar till mig i huvet men dom är bara faller bort, jag vet inte vad jag ska skriva riktigt. Är lite av en perfektionist ibland när jag bloggar, men det märks nog inte.

Idag har jag mått bättre, trots att jag varit ensam nästan hela dan.. hatar det :(

Börjar krypa ner i självömkan och depression känner jag.. Tycker det är synd om mig för att jag är så fet och inte kan knarka bort min groteska övervikt och jag tycker att nån annan kan få fixa det åt mig. Jag önskar att jag hade adhd så jag fick äta ritalina eller concerta och bli av med alltihopa på ett "lagligt" sätt. För om jag äter det utan recept så är det mitt missbruk som är igång igen, men skulle ja få det av en läkare så är de ju okej? Hör ni va sjukt va..?

Vill räcka ut tungan och peka finger åt hela världen idag känner jag. Det luktar fisk här för att jag åt en äcklig makrillmacka förut. Jag svettas för att jag är sjuk och snart kommer min pojkvän hem och då vill jag ju att han ska tycka att jag är fin, inte "oj där sitter hon och är fet och luktar fisk"!!

Jag ser mig själv som en grotesk jättekvinna som får andra att frysa och gå vilse i min enorma skugga, men jag hoppas hoppas att andra inte ser mig så. Jag har alltid haft en ganska skev syn på mig själv och min vikt, och jag har pendlat mellan undernäring och övervikt hela mitt liv, så det kanske inte är så konstigt att jag otrivs så in i helvete i min kropp just nu.

Missbruket och depressionerna har gjort min vikt så pendlande, och nu när jag slutat knarka har jag inget som kan ge mig den där "skjussen" att få ner vikten på kort tid och samtidigt få energi att träna. Jag talar om amfetaminet naturligtvis.. Min kärlek och värsta fiende.

Kärlek för den värme som sprider sig i kroppen när man tagit en panna (spruta), och fasa för den känslan man får när man varit vaken för länge och befinner sig i ett tillstånd där man inte längre kan vara vaken, men man kan ändå inte sova. Omöjligt tänker ni som inte varit där, antingen sover man eller så är man vaken, men ni som varit där vet vad jag talar om. När man inte kan vara vaken och inte kan sova, det är helvetet på jorden.

Sen så har jag en annan kärlek, amfetaminets raka motsats - morfinet. Det saknar jag också, fast på ett helt annat sätt. När jag kliver in i en blommaffär så kräks jag nästan rakt ut av lukten, för det finns tjack som luktar precis så och kallas "blomstertjack". Det finns en del andra saker som också luktar som tjack, men det finns en specifik sak som definitivt luktar som subuxone (citron sub) och det är LOKA CITRON (kräks av tanken) det skulle jag aldrig kunna dricka. För när man skjuter i sig (injicerar) subuxone får man en stark citron/apelsin smak (folk tycker olika) i munnen och den smaken hatar jag. SÄRSKILLT nu när jag slutat ta det.

Satt på en resturang medans jag var i behandling och en av tjejerna jag var där med drack en loka citron och jag höll på att spy över bordet, hon fick flytta sig och sitta längre bort för jag klarade inte av det, och då hade jag inte varit drogfri särskillt länge heller.

Nu när jag varit sjuk så kom pojkvännen hem med bafucin ni vet sånna där halstabletter till mig och jag tog en och höll på att dö! Det fanns en konstig underliggande smak av tjack i dom jävlarna! Vafan är det för fel på mig? Är det bara jag som känner det eller?

Ja nu kan man fråga sig hur jag kom in på det här? Det vet jag faktiskt inte, hade bara lust att spyr ur mig det jag stör mig på för tillfället..

Ska avsluta med att säga nåt positivt om drogfriheten också. Trots allt som är jobbigt med att vara drogfri så är det tusen gånger bättre än allt som var dåligt när jag knarkade. Tack för mig.