Hej mina fina läsare, jag har saknat er!

Jag är jättesjuk, därför har jag inte bloggat på ett par dagar. I fredags fick jag halsfluss och igår hade jag 39 graders feber.. Mår bättre idag som tur är, men ska nog ringa vårdcentralen imorgon och se vad dom säger. Har hört att dom inte är så pigga på att skriva ut penicillin nuförtiden men kan ju höra med dom iallafall..

Min älskling har tagit hand om mig hela helgen, Dock blir jag ledsen när han måste åka iväg och "medicinera sig" (som han är och gör just nu) men han har inte varit borta så länge nu när jag varit sjuk.. Han var och hälsade på en kille på sjukhuset igår som hade skjutit i sig imovane och så blev det nå fel i armen så han kanske måste amputera tre fingrar.. Sjukt alltså.. Tur att man har slutat!

Jag pratade med farsan i telefon nyss. Han ska ge mig en tatuering till min 1årsdag och vi diskuterade vart vi skulle åka och göra den. Han åker ju regelbundet till en kille i en närliggande stad och jag har också varit dit och fixat en gammal tatuering men han gör lite grövre grejjer, typ hoj grejjer och det här ska vara lite finare så jag ska nog åka till någon annan den här gången. Känns spännande, jag älskar tatueringar!

Dock kommer denna göra väldigt ont. Dels för att det är på ett sånt känsligt ställe men också för att jag har blivit så jävla överkänslig sen jag slutade knarka. Jag har alltid haft hög smärttröskel men sen jag slutade med drogerna så har den blivit jättelåg. Jag kan knappt noppa ögonbrynen längre, och vaxa benen ska vi inte ens tala om!

Så jag är faktiskt nervös.. Men jag ska inte stressa. Jag har varit lite sådär "men kom igen nu jag vill bara få det gjort" men jag vill ha det riktigt gjort också, så jag ska nog ha tålamod tills jag hittar en bra tatuerare.

Jag har 3 tatueringar redan och efter varje så vill jag bara ha fler! Hehe men jag är bara 22 år jag har hela livet på mig att täcka mig med bläck, eller hur?

Prestationsångesten sitter i, jag har nog tappat farten med bloggen lite.. Fick lixom ny energi när jag fick massa nya läsare men nu börjar det plana ut sig och jag vet inte riktigt vad jag ska skriva.

Jag har tänkt på en sak sedan jag var på eftervården i tisdags. Jag fick som uppgift att skriva levnadsregler för alla andra har gjort det när dom gick ur behandlingen där ute och eftersom jag gjorde behandling på en annan ort så fick jag aldrig den uppgiften.

Jag har tänkt på en regel.. Att vara ärlig om hur jag känner. För det har jag en tendens att inte vara. Hade jag skrivit dessa levnadsregler i somras så hade jag skrivit Gå på möten längst upp men det är lite annorlunda nu.. Jag går ju inte på möten längre, men jag skulle vilja gå igen men jag har massa ursäkter om att den nya lokalen ligger dåligt till osv..

Jag har svårt att komma på några levnadsregler att skriva, för det känns som att jag kommer bryta mot alla ändå. Fast inte om jag skriver Fortsätta vara drogfri för det fixar jag nog, det tror jag. Har jag klarat av att vara drogfri de senaste månaderna när det varit som värst så klarar jag nog fan vad som helst.

Tänka på mig själv kanske skulle vara en bra regel, fast det är jag ju också jävligt dålig på att göra. Eller snarare Tänka på vad som är bäst för mig för att tänka på mig själv känns det som att jag gör hela tiden, fast mer hur synd det är om mig. Eller nåt..

Hmm.. Ja jag ska fila lite mer på det här innan jag tar med mig dom på eftervården, har jag riktig otur så måste jag stå upp inför alla och berätta om dom, och det var längesen jag talade inför en grupp människor.. Jag har jobbat som föreläsare förut så jag kan prata inför folk men nu var det så sjukt längesen så jag blir nervös.

Jag har också funderat på det här med jobb.. Jag har/hade ett jobb på G nu innan jul som vi sköt upp till efter nyår pga det här med min sambos missbruk men sedan dess har jag inte hört nåt från min handläggare på arbetsförmedlingen. Och ska jag vara ärlig vet jag inte ens om jag vill ha det jobbet, det kändes inge bra när jag var där på studiebesök. Jag har ingen aning om vad jag vill jobba med längre, ingenting känns lockande just nu.

Nä nu ska jag kolla på tv och käka frukost, vi hörs kära läsare I love you

Sorry för kass uppdatering, men det finns inte så mycket att skriva om. Igår for vi och hälsade på E's "extrafamilj" och såg på en 2,5 timmar lång film och jag somnade, sen vart vi sugen på ost och kex och for in till stan och handlade och hyrde film, sen hem och smälla i sig allt det och se på två filmer.

Inte direkt bloggmaterial kanske? Eller så är det jag som får prestationsångest för att bloggen ska handla om missbruk och jag har väl inte så jättemycket att skriva om det nu.

Eller jo det här kan jag skriva; Igår när vi var och hälsade på hos familjen L så ringde E till soc för att höra hur det blir med behandlingen men han fick inte tag på sin handläggare, han lämnade namn och nummer men hon har inte ringt upp. Han tog inte heller nånting på hela dagen igår, yey! Jag ska påminna han sen när han vaknar att han ska ringa igen.

Vi hade jättemysigt och roligt tillsammans igår, vi busade och skrattade och lyckades tappa bort tv-dosan. Jag sa till honom att han är mycket mer levande när han är opåverkad, och jag minns inte vad han svarade.

Men idag står jag framför ett problem som jag haft sedan han kom hem, jag ska på eftervård ikväll och då kommer han att knarka. Men jag har lixom vant mig på nåt sätt, jag vet ju att han kommer hem ändå nuförtiden så jag är inte lika orolig att han ska försvinna. Men det är jobbigt när han tar droger, det kan jag inte förneka.

Jag förstår inte hur det här funkar egentligen? Jag är drogfri och det är inte han. Hur går det ihop? Jag som aldrig skulle sluta knarka.. Hur fan lyckas jag hålla mig drogfri i allt detta? Helt otroligt.. Jag förstår det inte själv!

Det blev inget inlägg igår för att det fanns inget intressant att skriva. Jag satt hemma hela dagen tills E kom hem från fisket, sen såg vi en film och gick och la oss. That's it.

Jag misstänker att det inte kommer hända särskillt mycket idag heller, E åkte nyss och skulle träffa sin övervakare och jag har inte planerat att göra något särskillt. Han kommer att ta sub idag, det vet jag, men vad ska jag göra åt det?

Det börjar lixom kännas lite hopplöst det här.. NÄR ska han in i behandling?? Blir så less på soc som tar sån tid på sig.. Jag tror inte att jag kommer att kliva på igen, men det vet man ju aldrig, det enda jag vet är att situationen som den är nu är ohållbar.

Han säger att han inte känner sig som en människa utan droger och det kan jag förstå. Han mår riktigt dåligt alltså, och han behöver hjälp att ta tag i allting som har hänt honom. För tar han inte tag i det han mår dåligt över kommer han aldrig att sluta knarka och han kommer aldrig att må riktigt bra.

Look who's talking lixom.. Jag har inte tagit tag i mina trauman heller. Jag försökte, flera gånger, men det vart för jobbigt. Så vem är jag att säga nåt om honom..

Jag är iallafall drogfri. Sådeså.

Har nyss kommit hem, är sådär skönt trött eftersom jag har varit ute bland folk hela dagen.

Jag och E åkte till hans kompis och åt middag med hans föräldrar sen åkte jag till min gamla arbetskamrat och såg på film. Jag är så glad att jag gjorde det! Känns skönt nu..

Dagen började iallafall med att jag och E satt och åt frukost, hans vän ringde och frågade om vi ville komma på middag och han sa "nee jag tror inte att hon (jag alltså) vill det", "vadå du har inte ens frågat mig" säger jag. Vart lite irriterad, han kan väl inte veta vad ja ska svara? Naturligtvis ville jag åka och äta middag med dom! Så vi for iallafall och åt jättegod middag, killarna spelade lite tvspel och så, och jag tyckte att det var så skönt att få vara med E i en annan miljö än hemma. För det börjar kännas lite instängt och enformigt att alltid vara hemma med honom och typ se på film..

Sen for jag som sagt till min vän och var med henne en stund, det var lite stelt och så eftersom vi inte träffats på aslänge och typ aldrig pratar med varandra längre (mitt fel) men jag är ändå glad att jag for dit. Vi pratade lite om hur det går med E och hans missbruk och så, och jag kände att jag vart så jävla deppig och så bra vänner är vi inte att jag vill sitta och gråta framför henne. Jag har väldigt få vänner som jag öppnar mig så för, typ en enda kanske.

Hon bor i samma område som jag bodde i innan jag for på behandling, och det är ganska jobbigt för mig att åka dit pga alla minnen som finns där. Jag såg porten där en vän till mig och E bodde och tog en överdos förra vintern och dog, och det hade jag inte tänkt på på jättelänge..

Vi gick till affärn och jag började tänka på hur väck jag varit när jag varit där och hur mycket jag stulit där, affärn var inte öppen så det vart en onödig promenad i minnenas land om man säger så.. Det var påfrestande att vara där, och nu känner jag mig sorgsen.

Men jag är ändå glad att jag for dit, även fast det var jobbigt. Önskar att E var hemma så jag kunde prata med honom om dagen jag har haft, men han ska sova hos en kompis för att dom ska åka o fiska tidigt imorgon.

Godmorgon, jag är så sjukt trött nu kan ja lova.

Ang föregående inlägg; Kvinnan och jag satt på behandling tillsammans, hon är ca 20år äldre än mig så hon blev lite som en mamma eller äldre syster. Vi var inte många tjejer på det hemmet, max 4 st, så vi stog alla varandra nära medans vi bodde där. Jag har bara hållt kontakten med den här kvinnan och en tjej som jag kände sedan tidigare, och en och en annan medlevare..

Och det här med magsjukan verkar ha varit ett falskt alarm.. Kanske hade nånting att göra med det som hände under natten ändå som du skrev Annika.

Igår så hade vi egentligen planerat att gå ut och käka och hyra film och så men eftersom jag inte mådde bra så beställde vi hem kinamat och kollade på en av filmerna brorsan kom med häromdagen. Vi åt så att vi dog båda två, och E somnade tidigt. Jag låg uppe ett par timmar och kollade på tv, bland annat Cast Away, hehe "WILSOOON!" det var längesen.

Idag ska E åka till sina polare för imorgonbitti ska dom åka och fiska, jag hoppas bara att ingen ramlar och bryter revbenen som förra gången..

Jag hade tänkt hälsa på en av mina gamla arbetskamrater som jag totalt har skitit i den senaste tiden. Jag känner mig skittaskig när hon hör av sig och jag inte orkar svara, men jag känner bara att jag orkar inte skriva "jag kan inte" hela tiden för det är en lögn, oftast sitter jag bara hemma och väntar på att E ska knarka färdigt och komma hem men jag kan inte förmå mig att träffa mina vänner ändå. Känner mig som världens sämsta vän, men det är inget nytt, jag har alltid behandlat mina vänner som skit. Det har alltid varit dom som ansträngt sig för att vänskapen ska fortsätta, jag hör aldrig av mig eller nåt sånt. Oftast dyker jag inte ens upp när vi bestämt något..

Förstår inte varför jag håller på så. Vänner är ju bland det viktigaste man har men jag orkar inte ta hand om mina. Jag orkar inte lägga fokus på mina vänskapsrelationer när jag har så mycket som kretsar kring E, och då bara skiter jag i dom. Jag är en sån där tjej som totalt dissar sina vänner för sin pojkvän, jag vet det, shame on me.

Inte ens när han är borta orkar jag ta upp telefonen och ringa till nån, utan jag bara sitter hemma ensam istället och väntar på att han ska komma hem. Jag skämms över detta, men samtidigt orkar jag inte ändra på mig. Jag vet inte vad jag ska skriva riktigt, jag har ingen ork att ta tag i det.

Nä nu ska jag sluta skriva, jag blir less på mig själv när jag skriver fula sanningar om mig själv men jag kan inte låta bli..

Hej bloggvärlden,

Jag blev väckt av ett sms kl 5 imorrse, det var en kvinna jag satt på behandling med. Hon tänkte ta livet av sig och undrade hur många tabletter hon behövde ta.. Jag blev förbannad och rädd naturligtvis, visste inte alls vad jag skulle göra eller säga till henne. Hon bor ute i skogen nånstanns så jag kan ju inte skicka hjälp eller nåt sånt.

Jag skrev till henne att hon skulle tänka på sina barn, och hur långt hon har kommit men hon ville inte lyssna. Jag skrev hur fan hade du tänkt att jag ska kunna leva med mig själv efter det här om du dör inatt? Hon skrev förlåt men jag var så jävla förbannad på hennes själviskhet så jag skrev bara "Nä vad är det som är så jävla hemskt att du måste ta livet av dig?" sen fick jag inge fler sms..

Ett par timmar senare fick jag ett sms av hennes pojkvän som skrev att han hade ringt ambulans men att hon inte ville följa med och att han satt och vakade över henne. Sen fick jag ett till nu för nån timme sen att hon var "medicinskt okej nu" och det var skönt att höra. Men jag måste säga att jag fortfarande är irriterad.. Jag blir arg när jag blir rädd, jag tycker absolut inte att det är okej att göra som hon gjorde inatt.

Ska man ta livet av sig så gör man det bara, att hålla på och lägga en massa ansvar på andra som sedan leder till skuld och dåligt samvete är själviskt och fegt! Det kanske var ett rop på hjälp det hon gjorde inatt, det kan jag förstå, men då borde hon ha vänt sig till någon som faktiskt kan hjälpa henne, inte jag som sitter helt maktlös i en annan stad och inte ens vet vart hon bor!

Jag kommer förmodligen läsa igenom det här sen och känna mig känslokall och elak, men det är såhär jag känner just nu.

Efter att jag suttit uppe och sms:at med henne så började jag känna mig konstig i kroppen, sen somnade jag och vaknade flera gånger under natten av att jag hade så jävla ont i magen. Tror att jag börjar bli magsjuk eller nåt sånt där hemskt.. Har inte haft lust att äta nånting idag och det är inte likt mig nuförtiden.

Iallafall så har jag och pojkvännen beställt kinamat som kommer snart, får väl se om jag får i mig nåt.

Jag tog en cigg efter att jag skrev föregående inlägg nyss och började tänka på vad vi pratade om på eftervården igår.

Vi pratade om att det är många som tar återfall för att dom inte lever rent, och med det menar jag att dom har hemligheter och inte är fullt ut ärliga. Det kan vara att man kanske dricker nån gång ibland eller fortfarande håller på med kriminalitet fast man är drogfri, och jag har inga såna hemligheter nu, men i somras så snattade jag väldigt mycket och höll på att torska, och då var det nära att jag tog till flaskan. Jag visste att det jag gjorde var fel och det gnagde i mig men inte förens jag nästan torskade så berättade jag det för min sponsor och dom på mötena. Sedan dess har jag inte stulit nånting, jag har varit helt fri från kriminalitet och det känns skönt.

Och det här med E's missbruk är inte heller någon hemlighet, folk vet om det även fast jag inte tycker om att prata om det. När jag får frågan hur det går för honom är jag helt ärlig och säger att han knarkar igen, jag orkar inte hålla på och ljuga om det.

Sen så pratade vi om hur viktigt det är att må bra i sitt tillfrisknande, för om man inte mår bra varför ska man då vara drogfri? Och jag frågade mig själv, hur kan jag vara drogfri när min sambo knarkar? Varför är jag drogfri? Jag mår ju inte särskillt bra..

Men när jag träffar folk som jag gjorde igår på stan och dom inte ser att jag är en f.d missbrukare (fast jag är med E), då känns det ganska bra att vara drogfri. Fast samtidigt känner jag mig som en tönt, men må så vara, för det är skönt att vara drogfri.

Och när jag träffade våran vän på bussen var det skönt att kunna säga helt ärligt att det går bra för mig, att jag har varit drogfri i 11 månader.

Sen så började jag tänka på det här med bloggen, hur den utvecklats sedan jag startade den. Förut brydde jag mig inte särskillt mycket om hur eller vad jag skrev, huvudsaken var att jag förstog vad jag menade. Jag skriver fortfarande det jag känner för, men jag bryr mig mer om att ni som läser ska förstå vad jag menar. För nu betyder bloggen nånting för mig, mina läsare betyder nånting för mig, förut var det bara en kul grej lixom jag tänkte inte så mycket på det..

Nu har jag nog fått ur mig det jag satt och tänkte på, fred och god växt.