Nyss hemkommen från vårdcentralen. Jag var så sjukt nervös innan men det gick väl bra.. Hon klämde och kände och det gjorde ont som faan sen skrev hon ut diklofenak åt mig. Jag känner mig helt slut nu, har gått och spänt mig för det här jättelänge och nu har jag gjort det.

Har inte ätit nåt idag, känner inte för att göra det heller.. Min pojkvän var med mig till vårdcentralen sen tog han bussen in till stan. Hur ska det gå? Det är ju tisdag och det är nästan alltid på tisdagar han kliver på när jag är borta på eftervården. Det känns inge kul alls att sitta här ensam, jag hade önskat att han hade följt med hem igen men han måste väl få göra det han vill..

Jag vill bara lägga mig och sova.. Känner mig helt slut..

Det är måndag, vi klarade helgen. Igår när jag såg sprutmärkena på hans arm blev jag drogsugen, det gjorde mig helt knäckt. Han har inte varit ute och använt sen han kom hem i fredags och det är skönt, men jag kan inte låta bli att tänka "när försvinner han nästa gång?". Naiv som jag är så hoppas jag att det aldrig kommer att ske igen, men det vet vi alla som lever med beroende och medberoende att det kommer att hända igen, å igen å igen...

Hjälpen är på väg, det känner jag på mig. Det kommer att hända nånting bra snart för det måste det! Jag är trött på att leva såhär, trött på att ständigt vara orolig och tänka på vad som kan hända härnäst..

Samtidigt som hans sjukdom för honom längre och längre bort härjar min sjukdom med mig, vill att jag ska kliva på. Vi missbrukare har något vi brukar kalla "Diffe" och det är drogpersonligheten som pratar med oss. Diffe pratar med mig konstant nu, kommer med geniala ursäkter och lögner som skulle kunna få mig att plocka upp drogen.

Jag drömmer om droger och alkohol på nätterna, det är samma intensitet som när jag nyss blivit drogfri nästan. Jag drömmer inte längre om konsekvenserna av mitt handlande. Någon frågade mig i drömmen inatt när jag hade tänt på "men dina 9 månaders drogfrihet då?" jag kände Ingenting. Det rörde mig inte i ryggen. Och det har det gjort förut.

Förut så drömde jag att jag blev erbjuden och tackade alltid nej, men ibland så hade jag blivit ilurad eller fått i mig av misstag och då mådde jag alltid så jävla dåligt, ångesten var enorm. Men nu... Det är som att drömmarna är infekterade av diffe, försöker få mig att se att det inte gör nånting om jag kliver på, att jag inte kommer att få några konsekvenser eller dåligt mående. Det är lögn, och det vet jag, men det är svårt att hålla fast vid.

Ibland funderar jag vad jag har den här bloggen till egentligen. Och när någon frågade mig om jag har någon att prata med så kom svaret.. Jag bloggar om det jag känner. Här kan jag skriva exakt hur det är och vara anonym när jag skriver det. Det finns bara ett fåtal personer som vet vem jag är som skriver. De flesta är också beroende, precis som jag..

För jag tror inte en "vanlig svensson" skulle vara så intresserad av att läsa om mitt liv, vad har dom för utbyte av det? Visst nästan alla känner eller vet någon som är antingen alkoholist eller narkoman men bara för det så betyder inte det att dom vill läsa om det..

Vem vill läsa om en stackars 22årig tjej som slutat knarka och lever med en aktiv missbrukare?

Men jag skriver inte för att bli populär eller tjäna pengar som såååå många andra gör, jag skriver för att jag behöver det. Jag behöver ventilera och det gör jag oftast bäst genom att skriva eller ha inre dialoger. För när jag pratar tycks ingen vilja lyssna...

Jag önskar att jag kunde prata med min pojkvän om det som hände mig i mitt förra förhållande. Jag levde med en man som misshandlade mig i två års tid och utsatte mig för fruktansvärda trauman. Men han klarar inte av att höra det, och jag förstår honom. Vem pallar lyssna på nåt så otroligt jävla hemskt att man knappt tror att det är sant, Och sen att det hänt någon man älskar...?

Jag kan prata med han om allt, utom detta. Och nu har mina minnen börjat spöka med mig igen, jag har svårt att somna och den där hemska mannen finns i mina tankar även under dagarna. Jag börjar bli spänd igen, och jag har ingen att prata med det om..

Det blir inte bättre av att jag har en väninna som går igenom samma sak med en annan man just nu, och jag vill använda mina erfarenheter till att hjälpa, men det tar oerhört mycket på mig. Jag har dessutom en annan väninna som är i en liknande situation, bara det att den inte involverar våld.. Än.

Det är överallt runt omkring mig nu, och jag kan inte fly...

Godmorgon.

Idag ska två arbetskamrater komma hit och se på film för en utav dom ska flytta och vi har inte hängt på ett tag.. Dom skulle ta bussen klockan 12 och min pojkvän ligger fortfarande och sover, men han kan få sova en stund till.

Igår gjorde vi typ ingenting, vi satt hemma och såg på tv och film hela dagen, gick inte ut en enda gång.. Känns hyffsat trist men vad ska man göra då? Vi har inga pengar och jag föreslog en promenad men han har skadat foten.

Jag kommer på mig själv ibland med att tappa fotfästet i tillfrisknandet. Jag kan tänka att jag blir sugen på att dricka för att det är ju helg och normala människor dricker ju på helger och det ska nog gå bra.. Sen kommer jag på att jag inte har några pengar.. SEN kommer jag på att jag är beroende. Det är det sista jag tänker på! Hmm.. Farligt..

Det var längesen jag var på ett möte.. Det blir längre och längre mellan gångerna nu. Jag var i och för sig på ett al-anon möte i onsdags men jag vet inte om det räknas? Jag har hört så många säga att det var när de slutade gå på möten som de tog återfall, och jag vill inte göra om deras misstag.

Nä jag får nog ta och ta mig en rejäl funderare på hur jag ska göra med mitt tillfrisknande, har inte ringt min sponsor på typ en månad heller.. Det är bara för att jag inte vill höra vad hon har o säga om min livssituation. Jag orkar inte höra att jag måste lämna min pojkvän, för det tänker jag inte göra. Är det nån mening o ha en sponsor om man aldrig ringer? Kanske jag ska säga upp den kontakten..? Eller kanske inte...

Det gick bra igår. Jag for in till stan till min pojkväns mamma och träffade hans syster, sedan kom han dit med sin andra syster också satte vi oss ner och pratade. Det märktes att han mådde jättedåligt, men vi fick säga det vi ville ha sagt och nu har vi en plan vad vi ska göra nu framöver. Han är hemma nu, han har sovit med mig inatt.

Men jag är tillbaka i känslan att jag måste prioritera bort det jag planerat för att vara med honom, även om det bara är för den här helgen. Jag hade tänkt gå på stan med min mormor ikväll och se när dom tänder stan och sedan på söndag skulle vi träffas några från mitt förra jobb och hitta på nåt innan en ska flytta.

Men han då? När vi satt och pratade igår så frågade hans mamma om han skulle klara av att hålla sig från drogerna den här helgen och det trodde han väl, för han skulle ju va med mig. Och jag gör ALLT JAG KAN för att hjälpa honom, och om det innebär att svika min mormor och mina arbetskamrater den här helgen så får jag väl göra det, jag kan ta igen det till veckan..

Det känns som att den största pressen och det största ansvaret hamnar på mig, för att det är jag som bor med honom. Det är jag som är med honom hela tiden och ser första hand hur han mår och när han mår dåligt och konsekvenserna av det. Hans familj lider naturligtvis lika mycket som jag, det är inte så jag menar. Men dom lever inte med honom som jag gör.

Jag vet inte vad jag menar.. Naturligtvis mår alla lika jävla dåligt som jag gör i detta. Vi älskar honom så mycket och det gör så jävla ont att se på hur han gradvis försvinner och inte får någon hjälp.

Han ligger fortfarande och sover, jag har ingen aning om vad vi ska göra idag. Vi måste ju typ hålla oss sysselsatta, springa från drogsuget...

Jag har sovit inatt men hade skitsvårt att somna, det är inte likt mig. Jag har haft en hemsk huvudvärk nu i flera dagar som vägrar släppa, spelar ingen roll om jag tar alvedon eller ipren det funkar inte. Jag känner mig helt slut i kroppen och har ont..

Jag har haft ont i sidan av magen i 10-11 månader nu, det började innan jag blev drogfri och har inte blivit bättre under den här tiden, snarare värre. Det gör ont när jag böjer mig ner, det lixom "klämmer" under revbenen. Men det är på vänster sida så det är inte blindtarmen jag har ingen aning om vad det är. Jag misstänker också att jag har en inflammation i en tand så det kanske är därför jag mår som jag gör.. Eller så är det bara allt det här runt omkring mig.

Jag pratade med min pojkväns mamma innan jag somnade igår, jag ska ta bussen dit nu om en stund när jag gjort mig klar och vänta på att han kommer dit. Han sa nånting om kl 11 till mig igår men det vet man ju aldrig..

Jag är lite nervös för vad som ska hända idag, jag vet inte vad som kommer att sägas eller vilket skick han kommer att vara i.

Nu ska jag käka frukost och klä på mig och åka in till stan. Wish me luck...

Jag tog bussen till soc och lämnade mina papper sedan tog jag en promenad till KRIS och chillade en stund. Jag skickade ett sms till min pojkvän "lever du" men fick inget svar.. Sen när jag kom hem så fick jag svaret "jo ja lever". Jag pratade med hans systerdotter på facebook och hon sa att hon hade pratat med honom och att han var rädd att alla skulle va arg och skrika på honom därför hörde han inte av sig.. Men jag sa till henne att jag är inte arg! Jag är jätteledsen och livrädd att det ska ha hänt honom nånting! Hon pratade med honom igen och han ringde sedan upp mig. Vi pratade inte särskillt länge för ingen av oss visste vad vi skulle säga.. Han skulle komma hem imorgon sa han för att han hade tagit imorrse och våran regel är ju att han inte får komma hem när han tagit nåt. Jag berättade att jag älskar honom och att jag blir sjukt orolig när jag inte hör nåt ifrån honom på så lång tid..

Jag ska åka in till hans mamma imorgon för han skulle bli hämtad av sin syster och skjussad dit sen skulle vi alla sätta oss ner och prata. Som en "intervention" eller nåt antar jag.. Han vet inte än att jag också kommer att vara där och jag vet inte hur han kommer att reagera när han ser mig heller. Men han blir nog inte chockad, han vet att jag älskar honom och gör allt jag kan för att få honom på bättringsvägen. Sen vilken väg det blir får vi se men NÅNTING måste hända.

Jag vet inte vad jag tycker om det här med subutex-programet heller för han har varit in där förut och då fuska han bara med spice och kork hela tiden och jag vet att majoriteten av dom som går där INTE sköter sig men han måste väl få försöka iallafall. Sen om det inte funkar får vi försöka med nåt annat, så är det bara.

Jag har en hemskt huvudvärk så jag ska nog krypa ner i sängen snart. Jag hoppas att jag kan somna inatt..

Jag hade skitsvårt att somna igår. Tankarna bara rusade men jag var jättetrött i kroppen, "var är han?" "lever han?". Jag vaknade för en stund sedan av att hans mamma ringde och frågade om jag hade hört något, vilket jag inte har och inte hon heller tydligen. Jag har inte ens försökt ringa honom... Tänk om det har hänt nåt också har jag inte ens ansträngt mig för att få tag på honom? Nej jag får inte tänka så. Det är nu jag gör rätt som inte hör av mig. Han måste ta ansvar och höra av sig!

Jag försökte tänka positivt igårkväll och planera vad jag ska göra idag men hur ska jag orka? Jag hade tänkt ta en lång dusch, sedan locka håret vilket jag inte gjort på typ ett år, sen ska jag fylla i soc papperna och gå in med dom och sen kanske ta en sväng förbi KRIS och se vad dom gör.

Jag är ashungrig och har inte ens nåt att äta hemma..

Vad gör jag om han inte hör av sig idag heller?

Jag var på ett Al-anon möte ikväll. Det är en anhörigetsgrupp för dom som lever med missbrukare/alkoholister. Jag hade väntat mig att det skulle vara ett Nar-anon möte men det gjorde ingenting, jag kom iväg iallafall. Jag har tänkt gå ett par gånger men det har aldrig blivit av för att jag har mina NAmöten på onsdagar också men ikväll så bestämde jag mig för att testa och det var helt okej.

Jag har inte pratat med min pojkvän på hela dagen. Jag vet inte vart han här eller vad han gör eller om han ens lever. Men jag sa till mig själv att jag inte skulle höra av mig, han får ta ansvar för det han har gjort och ringa mig när han vill komma hem. Jag kan inte hålla på och lalla med honom längre.

Men det är svårt.. Det är skitsvårt att inte veta. Men samtidigt skönt. Han har väl förmodligen använt idag också och skämms så att han inte vill höra av sig. Det är det som är mest logiskt.. Eller så har han legat och varit dålig hela dan som han vart sist han använde.. Men jag tror mest på att han tagit nåt och inte vågar säga det.

Jag har iallafall hållt mig sysselsatt idag. Jag for in till stan på ett samtal och sedan till mormor och var där ett par timmar. Jag hjälpte henne slänga massa saker efter att hennes gubbe gick bort nu för ett tag sedan. Det var skönt att få hjälpa till och fokusera på familjen. Men hela tiden hade jag handen på telefonen.. Ringer han nu? Ringer han nu?

Suck.... Vad fan ska jag göra? Jag kan inte leva såhär. Jag älskar honom men det gör så jävla ont att se hur han förstör för sig själv..