Just nu känns det skitbra att sitta här ensam! Helt otroligt! Jag har sovit själv, vaknat själv och behöver inte oroa mig över när han ska gå hemifrån om han ska ut och använda. Det är så skönt att inte veta och inte orka bry sig heller.

Jag trodde inte att det skulle kännas såhär men det är jätteskönt, jag har sovit jättebra inatt.

Idag ska jag ha återfallsprevention kl 14 och jag tänkte inte ringa han innan det iallafall, sen får vi se om jag ringer honom efter men jag funderar på att bara strunta i att höra av mig, han får ta det initiativet om han vill komma hem.

Sen så var det en man som skrev något klokt i en grupp för medberoende på facebook. Han skrev att jag inte ska låta han komma hem medans han har avtändning också och det tål att funderas på.. Sist så var han lika väck dagen efter eftersom han hade tagit så mycket. Så om det visar sig att han tog lika mycket den här gången så ska jag fundera rejält på om han inte får komma hem idag heller. För JAG KLARAR INTE AV att se honom påverkad, sen måste jag försöka förbise allt annat jag tänker på såsom "kommer han att använda mer om han inte får komma hem? tvingar jag honom att sova hos någon aktiv när han inte får komma hem?".

Ja alla dom där funderingarna kommer att finnas hos mig idag, men JUST NU känns det bra. Jag klappar mig på axeln och säger bra jobbat.

Jag skrev ett inlägg i en stödgrupp för medberoende:

"Idag använde min sambo droger igen. Men till skillnad från sist så fick han INTE komma hem denna gång. Jag gav med mig sist och det kändes förjävligt. Jag fick ligga hela natten och vaka så han inte skulle sluta andas men nu är det slut på det. Jag ska gå tillbaka till mitt löfte, att inte låta han komma hem när han använder och det känns bra. Jag gör inte han några tjänster genom att låta han komma hem och ta hand om honom, han måste fatta att det INTE ÄR OKEJ att hålla på som han gör. Jag är själv beroende och har varit drogfri i 9 månader så jag förstår hans sida också men jag måste va tuff nu för min egen skull. Det är så svårt att sova ensam och inte veta vart han är men det är ändå bättre än att ha honom hemma helt borta. Jag ber till gud att han tar hand om honom när jag inte kan det..."

Sen så hade jag fått en fråga i gästboken om jag också använder droger men det gör jag ju inte nu längre. Jag har som sagt använt i många år men blev drogfri den 1 februari och har varken druckit alkohol eller tagit droger sedan dess och idag är det 9 månader och 15 dagar sen.

Jag kan däremot förstå varför man tror att jag fortfarande använder... Jag lever som om jag vore det och mår unjefär som jag gjorde då. Det finns dom i min närhet som tror att jag klivit på igen men det har jag inte.

Det står i min presentation men jag skriver det här också att OM MAN VILL kan man läsa om mitt liv när jag fortfarande höll på med drogerna i början av bloggen. Jag startade bloggen när jag var aktiv och jag vill varna känsliga läsare för jag skrev verkligen ALLT. Om droger, sprutor, you name it....

Jag var ju på samtal på råba idag och det gick bra. Jag gör rätt saker nu och som jag skrev längst upp så fick han inte komma hem ikväll och det känns bra att jag stog på mig denna gång. Det vart ju inge bra sist...

Jag hade en känsla imorrse att han skulle använda idag för det var exakt en vecka sedan han gjorde det sist och jag hade rätt.

Nu får jag sitta här själv och sova själv inatt men det är ändå värt det, för jag klarar inte av att se honom påverkad..

Igår mådde jag ganska bra, jag var orolig under dagen att min pojkvän skulle knarka men det gick bra. När jag kom hem från mina föräldrar så var han redan hemma så det var skönt.

Jag mådde rätt bra under kvällen, kände mig riktigt lycklig faktiskt. Men så fort jag vaknade imorrse så började oron, vi kommer att vara ifrån varandra hela dagen idag, och det var precis en vecka sedan han tog droger sist och ett mönster har visat sig.. Han tar en gång i veckan..

Han är inne i stan och träffar sin övervakare just nu och jag sitter här. Precis som igår! Jag sa till mig själv när jag vaknade att jag skulle göra nånting idag, men vad ska jag göra? Jag ska inte vara på råba förrens klockan 16.30

Jag vet inte vad jag ska göra, jag kanske ska börja med att äta frukost och klä på mig. Hmmm...

Vad är det för fel på mig?

När min pojkvän inte är hemma så blir jag helt lost. Jag kan inte förmå mig att göra nånting, för jag vet inte ens vad jag ska göra. Jag har fokuserat hela mitt liv så in i helvete på honom att när han inte är med mig så blir jag vilsen. Jag sitter fortfarande här i soffan i morgonrock trots att han åkte för flera timmar sedan.

Det känns precis som förr i tiden när vi båda var aktiva. Jag var så deprimerad och isolerad att jag inte ens kunde förmå mig att gå utanför dörren, inte ens för att fixa knark. Han gjorde allting och jag bara satt hemma.

Nu sitter jag här och har tråkigt, jag är hungrig och behöver duscha och borsta tänderna men jag kan inte förmå mig att göra det. Varför ska jag göra det nu? Jag ska inte vara nånstanns förens klockan fem ändåså. Men ska jag sitta här på soffan i morgonrock tills klockan fem? Jag kan inte åka in till stan för går jag runt i butiker när jag har tråkigt eller mår dåligt så stjäl jag bara och det har jag lovat mig själv att sluta med. Fan va jag känner mig värdelös.....

Är. Så. Jävla. Less. På. Mitt. Liv.

Godmorgon. Jag drömde att jag tog ett återfall inatt, och till skillnad från mina andra användardrömmar så brydde jag mig inte. Det kändes helt naturligt med droger i kroppen igen.

Jag vaknade och funderade vad som hade hänt, men insåg snabbt att det bara var en dröm. Vart faktiskt lite besviken, för i drömmarnas värld kan man göra vad som helst utan konsekvenser.

Vi har båda två brottats med drogsug ett tag nu, han är duktig som pratar med mig om det, men jag vill inte trigga hans drogsug med att berätta om mitt när jag har det. Imorgon har jag tid på råba igen och jag frågade han förra veckan om han ville följa med mig dit och det sa han att han ville men vi får se hur det blir.. Det skulle betyda mycket för mig om han följde med.

Idag ska jag på middag hos mina föräldrar, vi skulle ha käkat igår på farsdag men mamma var tvungen att jobba så det fick bli idag istället. Jag har knappt spenderat nån tid alls med min familj sen min pojkvän kom hem från fängelset så det ska bli skönt att få va med dom en stund.

Men som vanligt funderar jag på vad som kommer hända när jag lämnar honom ensam ett par timmar. Kommer han att knarka? Vilka kommer han att umgås med? Vad kommer han att ta och hur mycket? Kommer det att bli som sist?

Han ska ju åka på studiebesök på behandlingen här i stan nån gång denna vecka, jag hoppas hoppas hoppas att han får komma in.

Igår när vi var ute och gick med hunden så vart vi nästan stannade av polisen. Dom körde upp framför oss sedan följde dom efter oss en bit innan dom for iväg. Vafan vill dom? Hade vi inte haft hunden med oss så hade dom garanterat stoppat oss. Hade nästan varit lite roligt att tala om för dom att jag faktiskt varit drogfri i 9 månader o se vad dom säger..

Min pojkväns systerdotter var här igår och såg på film, när vi satt ute och rökte så frågade hon mig hur det går för honom och jag sa precis som det var, att han tog droger för ett par dar sen, och då sa hon "men du skulle ju inte låta han göra det". Vad svarar man på det? Det sårade mig faktiskt.. Jag sa det att jag kan inte alltid ha koll på honom jag måste få åka på eftervården iallafall och det var när jag gjorde det som han tog droger. Jag har redan prioriterat bort större delen av mitt eget liv till att ha koll på honom jag vet inte vad mer jag kan göra.

Han hade ju möte med socialtjänsten igår och dom sa att han skulle åka på studiebesök på behandlingscentrumet så jag hoppas att han får börja gå där. Det skulle va så jävla skönt!

Då blir det ju öppenvård så han kommer ju att bo kvar hemma iallafall.

Han pratade om att han skulle åka och fiska idag med några av hans kompisar som jag inte litar på, och det känns väl sådär. Vi hade ju bestämt för flera dar sen att vi skulle åka till hans mamma och äta middag, men nu vet jag inte hur det blir. Jag orkar inte hålla på och oroa mig jämt och ständigt men jag gör det, jag kan inte rå för det.

Jag trodde verkligen inte att jag skulle bli såhär medberoende, jag tyckte att jag var så förberedd på det värsta och att jag hade strategier att handskas med det men så är det inte.. Jag har verkligen gjort allt som jag lovade mig själv att inte göra, allt förutom att kliva på igen. Jag vill bara få ett slut på allt det här...

Åh den här låten..

Jag lyssnade på den en höst för ett eller två år sedan, jag mådde bra i mitt missbruk och jag tyckte om var jag befann mig i livet. Jag hade droger, hade medicin, hade vänner och jag hade en kropp som jag trivdes med. Jag lyssnade på den här låten när jag satt hemma och skulle klä på mig för att gå ut och köpa droger, eller om jag skulle sälja droger jag minns inte. Jag minns att jag tyckte att allt var bra, och att det nog inte kunde bli så mycket bättre.

Sorg. Jag vill vara där igen, jag tror att det var 2009 för det året träffade jag min pojkvän, jag flyttade till min dåvarande lägenhet och jag hade droger JÄMT. Jag fick hemlevererat stans bästa amfetamin och xanor varje dag av en kille som idag sitter häktad för grovt narkotikabrott. Jag hade brytit mig fri från mitt ex som hade misshandlat mig i två år, rättegången var över, han satt i fängelse och jag var fri. Jag hade tagit studenten och blivit sjukskriven så jag behövde inte bry mig om att skaffa jobb, jag fick mina pengar ändå.

Den hösten... åh den hösten. Vad skulle jag inte ge för att få vara där igen?

Jag skulle ge vad som helst om jag fick gå tillbaka dit där drogerna var underbara, där livet flöt på och jag var någon. Men det kommer ALDRIG att bli så igen, hur mycket jag än vill. Skulle jag kliva på igen så skulle det bli värre än det var innan jag slutade, då jag mådde som sämst. Det sista året var verkligen misär och sjukhusvistelser, självmordstankar, försök och panikattacker, långa perioder av paranoia och isolering från omvärlden. Jag vet vart det gick fel, fick jag göra om allting så skulle jag inte göra dom där valen där det gick utför. Som att göra inbrott hos en av våra vänner, ta på oss 1000 xanor och sedan käka upp allihopa och hamna i skuld hos människor man inte vill ha skulder hos.

Vafan gjorde vi allt det där för? Vi var så jävla sjuka att vi trodde att allt skulle lösa sig.

Det blev vara värre och värre, tillslut så orkade jag inte leva längre. Jag bara grät och grät och gjorde halvhjärtade försök att ta mitt liv, ibland var det nära men jag vaknade alltid.

Folk i min omgivning började bli bekrymrad, särskillt myndigheterna. Det började pratas om LVM och behandling men jag orkade inte längre, jag hade gett upp. Jag hade bett om hjälp sommaren 2010 medans jag låg på psyket men det hände aldrig nånting, så jag klev av amfetaminet och klev på morfinet, tänkte att det kanske skulle döva min smärta utan att få in mig på psyket igen, men det blev inte mycket bättre av det.

Jag gick på morfin och diverse andra droger de sista månaderna och allt blev bara sämre och sämre, jag slutade ta min medicin, sen började jag igen, övermedicinerade, tröståt och gick upp i vikt. Fan vilken misär det var.

Lägenheten var en svinstia, men jag såg det inte. Jag gick aldrig ut, drog aldrig upp persinennerna. Satt bara hemma och väntade på att min pojkvän skulle komma hem med droger åt mig, vilket han gjorde när han kunde, men aldrig tillräckligt mycket eller tillräckligt ofta. Jag var alltid dålig.

Jag ville inte leva, jag kunde gråta i flera dagar och sen bli helt tom. Sitta och spela in sjuka filmer när jag slog i mig droger. Jag brydde mig inte ens om att torka bort blodet. Jag bara satt och slog i mig och grät och filmade hela helvetet. Jag plågade mig själv, och min pojkvän såg det men han kunde inte göra annat än att komma med mer droger. Jag blev som ett barn, han fick göra allt åt mig. Ett tag slutade jag att slå i mig själv, han fick till och med göra det åt mig. Jag fick för mig att jag inte kunde, att alla mina kunskaper som annars satt i ryggraden hade försvunnit. Jag glömde bort hur man kokade doll, hur man kokade ett ägg, hur man gjorde en macka eller hur man gjorde när man öppnade dörren och klev ut i verkligheten.

Sen kom det, "nu har vi hittat ett behandlingshem och du ska åka på besök". Jag var jättedålig den dan, hade druckit kork i flera dagar och knappt sovit nånting när min kontaktperson kom och hämtade mig. Jag var livrädd, men samtidigt avtrubbad. Tänkte att jag åker väl på besök så dom blir nöjd och sen skiter jag i allting.

När jag kom upp så satt där redan en tjej jag känner, hon som jag skrivit om förut. Det gjorde hela skillnaden. Dom ville att jag skulle åka upp redan ett par dar senare, men jag hade nån ursäkt om att jag var tvungen att vänta tills den 1 februari då jag fick hämta ut min sömnmedicin som jag som vanligt käkat upp på bara ett par dagar. Så jag väntade två - tre veckor och sen for jag. På behandling, utan min pojkvän, helt fucking jävla livrädd. Jag trodde att jag skulle få komma hem efter 30dagar på permis och träffa honom, och 30dagar kanske kanske jag skulle kunna klara mig utan honom. Hade jag vetat då att det skulle ta över 8 månader innan vi fick se varandra igen så hade jag aldrig åkt.

Men jag åkte, och han blev häktad. Jag var kvar på behandlingshemmet 4 månader innan jag flyttade hem. Jag klarade inte av att återvända till min gamla lägenhet så jag skaffade en ny, där jag bor nu. Och idag känns livet....sådär. Jag har varit lycklig i min drogfrihet, men är det inte längre. Jag börjar längta tillbaka, därav detta långa inlägg. Jag kände att jag behövde skriva ner allting för min egen skull, så att jag ska se vad det är jag håller på med. Jag vet så jävla väl att det inte kommer att bli bättre på nåt sätt av att kliva på, men ändå så tänker jag på det.

jaja, jag beundrar den som orkar läsa allt detta, men jag behövde skriva av mig.

Godmorgon, det är fredag. Ett lustigt datum dessutom, 11-11-11. Min mammas farmor skulle ha fyllt 100år idag.

Så nu har jag sagt det.

Vaknade av att min pojkväns mamma ringde och frågade om vi kunde vara hundvakt, och trötta som vi var så sa vi ja. Får se hur det här går, jag har inte världens största lägenhet och hunden är av det livliga slaget.

Jag har en oro... Min pojkvän åkte in till stan för en stund sedan och jag undrade vad han skulle göra där men han skulle bara gå runt lite. Jag sa till honom att "snälla sätt inte mig i en jävla sits nu om du tar droger så du inte får komma hem också måste jag va hundvakt själv" men det skulle han inte sa han, o det återstår väl o se. Jag behöver åka på ett möte ikväll, jag kan inte ha hand om hunden själv då.

Han har möte på socialtjänsten klockan ett och jag hoppas att dom kommer fram till nånting, helst behandling. Han ville inte att jag skulle följa med för han känner väl på sig att jag skulle säga precis som det är, dvs att han knarkar igen.

Men jag försöker tillämpa tålamod och se vad soc och frivården gör först, det hjälper ändå inte honom om jag tvingar in honom i behandling, han måste vilja själv. Och kanske när han inser att det inte finns några andra alternativ så kommer han att ändra sig.. Jag hoppas på det.

Jag känner mig patetisk. ALLA kan se hur medberoende jag är och allt som jag gör fel men jag kan inte förmå mig att göra på nåt annat sätt! Jag älskar honom, och jag vill absolut inte vara en möjliggörare för honom att fortsätta knarka, men det tror jag inte att jag är heller eftersom jag inte låter honom komma hem. Förutom nu sist då...... FAN!