Det blev inget möte igår, killen som skulle öppna dök aldrig upp.. Jag hade verkligen behövt ett möte känner jag. Jag har aldrig gått såhär länge utan ett möte sedan jag blev drogfri och det känns konstigt. Jag får väl vänta till fredag..

Igår for jag in till stan och åt lunch med min mormor och min kusin som var här och hälsade på från stockholm, det var skönt att få tänka på nåt annat en stund.. Men så fort jag kom hem så var det samma känsla igen. Han låg fortfarande i sängen och såg helt drogad ut, och jag kände bara att jag orkar inte se honom så. Det gör ont i mig och jag tar avstånd.

Idag ska jag åka in till stan och ha ett möte ang nytt jobb, vi får se hur det går. Dom ute på eftervården skulle kolla om jag kunde få börja ute på rehab men vi får se.. Jag vet inte ens vad jag vill göra längre.

Jag har ingen energi längre, jag har alltid ont i huvet och är trött. Jag fantiserar om att gå och köpa en överlåda och dra i mig och bara somna in, skita i allting.

Jag vet inte ens vad jag ska skriva, jag är trött och helt tom i huvet..

Igår tog min pojkvän subutex, och inte lite heller. Jag var på väg ut till råba och eftervården när han ringde och jag hörde direkt att han hade tagit nåt. Jag visste inte vad jag skulle säga så jag sa att jag skulle ringa upp när jag var klar och vi la på. Sen ringer hans mamma och berättar att han är på väg dit för att han bara gråter och gråter.. Min första tanke var "ångrar han sig verkligen så mycket? är det sant?". Jag hade ett långt samtal på råba och jag fick råd att fundera på om vi ska skaffa varsinn lägenhet istället för att bo ihop men jag vet inte.. Jag vill ju bo med honom.

Jag ringde upp honom innan eftervården och pratade också med hans mamma och jag frågade hur vi skulle göra, om han skulle få komma hem eller om han skulle sova hos henne men hon tyckte att han kunde få komma hem för han såg ju inte så drogad ut...? ELLER HUR! När jag träffade han inne i stan sen så var han så subbad att han satt o kräktes mitt på stan! Han kunde knappt prata..

Mitt medberoende och dåliga samvete kickade in och han fick följa med hem, även fast det inte kändes rätt. Jag kan ju säga att jag inte sovit särskillt bra inatt, jag har bara legat och oroat mig för när han ska sluta andas..

Jag kände det i hela kroppen igårkväll, inatt dör han inatt dör han...

Jag vill ALDRIG känna så igen, och jag sa det till honom att jag vill ALDRIG se honom sådär igen.

Han har naturligtvis bett om ursäkt tusen gånger men det är inte det som är grejjen, jag behöver ingen ursäkt jag behöver att han ber om hjälp!

Idag ska jag iallafall försöka tänka på nåt annat, jag hade tänkt äta lunch med min mormor om jag får tag på henne sen ikväll så blir det väl möte, det var en vecka sedan sist.

Jag hade en sån fin dröm inatt. Värmen från den finns kvar hos mig.

Jag drömde att vi hade en dotter, hon var kanske i 10års-åldern i drömmen och hon var så vacker! Hon var lika blond som min pojkvän var när han var liten och hon var så lik honom. Vi myste och hon sa till mig att det var skönare att mysa med mig för hon var så trött på pappas kliande (min pojkvän har eksem). Hon sa det sådär oskyldigt som bara ett barn kan säga och jag kände bara hur mycket jag älskar henne. En gammal sorg vaknar i mitt hjärta.. Jag vet inte om jag kan få barn..

Jag äter p-piller för säkerhetsskull men jag har i flera år nu varit övertygad om att jag inte kan bli med barn, och även om jag kan det så vet jag inte om jag är lämpad till att bli mamma. Det skulle aldrig falla mig in att få barn i dagsläget, inte heller när jag var aktiv, men kommer jag någonsin att va så stabil i min drogfrihet o livet att jag kan skaffa barn?

Jag har en dröm om att få bli mamma, och när vänner och gamla skolkamrater får barn hit och dit så svider det i mig, när är det min tur?

Nä nu ska jag skriva om nåt annat, jag bli bara så nere av att tänka på det..

Idag är det eftervård och innan det så har jag samtal på råba. Det känns lite olustigt att vara upptagen hela eftermiddan idag men jag måste ju.. Nån gång så måste vi vara ifrån varandra. Förra tisdagen var han ju ute och drack, så jag kan inte låta bli att oroa mig att han ska göra samma sak idag när jag är borta.

Fan... Jag blir så jävla nere. Livet är inte alls som jag hade tänkt mig. Men ändå så är jag lycklig med honom, jag älskar honom så oerhört mycket och jag vet att han älskar mig.

Jag kommer på mig själv att jag drömmer om framtiden med honom, och sen känner jag mig dum. Jag vågar inte hoppas att han kommer att bli far till mina barn eller att vi ska gifta oss, fast det är det jag vill så vet jag att oddsen att det kommer att bli så inte är så stora.

Nä nu ska jag sluta sitta här och dagdrömma och göra nåt vettigt istället.

Godmorgon, det är söndag idag.

Jag vet att jag inte skrivit på ett par dagar men jag har inte haft någon lust..

Jag gick inte på det där mötet med min handläggare, jag tror hon har skickat nån ny tid på mailen men jag har inte orkat svara. Jag ska väl ta tag i det idag eller imorgon..

Jag har ändå kännt mig lite bättre nu i ett par dagar, det har varit en bra helg. Min pojkvän har varit hemma och vi har städat lägenheten, hyrt film, lagat god mat och umgåtts med hans systerdotter. För ett par dagar sedan var vi ute och grillade korv med hans systrar och deras barn och det var jättemysigt. Sen tog vi en promenad in till stan med hans mamma och det var också mysigt.

Det känns som att jag måste ta tag i mitt liv nu igen, jag har förtjänat att släppa allt ett tag nu eftersom det har varit så mycket men nu är det dags att skärpa sig igen känner jag. Jag kan inte hålla på o lalla omkring hur länge som helst. Ju längre jag är arbetslös desto svårare kommer det att bli att ta sig tillbaka ut i jobblivet.

Jag har en tid på råba på tisdag innan eftervården, jag ska gå dit och jag ska berätta precis hur det ligger till. Inte för att jag har mörkat det eller så men jag ska göra det för att be om hjälp, inte bara säga det för sägandets skull som jag har gjort hittills. Jag börjar känna energin återvända till mig och det är skönt, allt känns inte sådär hopplöst längre och jag tror nånstans att jag kan ta mig igenom det här, jag måste bara hålla ut.

Ja, så nu vet ni. Jag lever, jag är drogfri och jag börjar komma tillbaka.

Jaha här sitter jag. Jag lyckades ta mig ur sängen tillslut..

Jag skulle ha varit på stan och fikat med några gamla arbetskamrater men det orkar jag inte. Jag vill bara sitta här o tycka synd om mig själv..

Min pojkvän kom ju inte hem igår, men jag har trots det sovit ganska bra. Det är när jag är vaken som det är jobbigt. Jag ringde han för en stund sedan för att påminna honom att han har ett möte på soc idag och det skulle han gå på sedan skulle han väl komma hem.

Jag har ett möte klockan 15 idag, jag ska träffa min handläggare på ungdomscentrum och vi ska prata sysselsättning för mig nu framöver. Jag vet inte ens om jag vill ha ett jobb om jag ska vara ärlig.. Känns inte som att jag förtjänar det eller klarar av det.

Igår på eftervården så blev alla naturligtvis jättebekymrade över min situation, dom ville luska lite i om jag kan få komma in på rehab men jag vet inte om jag vill det heller..

Jag  har sms:at med en kille i gemenskapen nu på morgonen och han försökte också peppa mig att göra nånting, typ åka tillbaka till behandlingshemmet där jag var men det har jag ingen lust med. Det känns som att alla försöker utom jag, jag är på väg att ge upp och på ett sätt skrämmer det mig men samtidigt så orkar jag inte bry mig.

Nu ringde en vän som jag har suttit i behandling med, jag har skrivit om henne förut att jag har varit så orolig för att hon inte velat bli drogfri, men nu verkar hon ha tagit beslutet att hon vill vara det och det är så jävla skönt. Hon sa till mig att det inte är värt att kliva på igen och det är det många som sagt men det fastnade på nåt sätt när hon sa det. Hon betyder jävligt mycket för mig och det är en enorm lättnad att höra att hon mår bra och sköter sig.

Jag har en ångest som jag inte blir av med.. Jag har haft den länge nu, den ligger lixom och gror i bröstet och jag orkar inte känna det längre. Jag inbillade mig när jag vaknade att jag hade tagit benzo men det kändes inte heller nå bra. Jag vet inte vilket ben jag ska stå på, ska jag knarka eller ska jag inte? Inget utav det känns särskillt lockande just nu.

Jag vet inte vad jag ska göra, ska jag sitta här eller ska jag åka in till stan? Ska jag städa lägenheten eller ska jag skita i det? Ångetsen gör allting så jävla jobbigt, jag vill inte göra nånting.

Jag vill döva mina känslor, det är vad jag vill, men med vad?

Jag vet inte vad jag ska säga.. Jag har 9 månader idag men jag mår sämre än någonsin. Min pojkvän är hellre ute och super än att vara hemma med mig o "fira". Dagen idag har väl varit.. hyffsad o man bortser från det fruktansvärda drogsuget jag haft hela tiden.

Jag åkte in till stan vid 12 och fikade med en kompis, bara att vara på stan var oerhört jobbigt. Särskillt när jag såg alla pundare som jag vet går på min favoritdrog.. Hade nån kommit fram och erbjudit mig så hade jag köpt direkt.

Anyway, min kompis har jag kännt i många år och vi har en del historier tillsammans, så naturligtvis började vi prata gamla minnen. Efteråt så åkte vi hem till henne där det stog en bong på bordet, samt att hela lägenheten är inredd i "flum-röka-hash-stil" så det gjorde väl inte saken bättre. Vi åkte in till stora torget och kollade på en ljusmanifestation för narkomaner som gått bort i sjukdomen, därefter skjussade hon mig ut till eftervården där det blev ännu jobbigare.

Vi började prata om det jag går igenom och det blev bara för mycket. Sen i pausen fick jag ett sms från min pojkvän att han druckit öl men han undrade om han fick komma hem. Jag skrev att jag inte visste vad jag skulle svara på det för att jag mår så dåligt just nu att jag bara vill knarka ihjäl mig. När jag sedan ringde och ville att han skulle komma hem för att jag inte vill va ensam fick jag till svar att han hellre ville va ute och supa med sina kompisar. Han sa väl inte det ordagrant men det var det budskapet han gav mig.

Sen fick jag skjuss hem och nu sitter jag här och vet fan inte vad jag ska ta mig till. Jag vill bara gråta men jag kan lixom inte göra det heller... Jag önskar att jag hade något att ta så jag fick slippa känna allting, men det har jag inte och tur är väl det egentligen..

Jag har 9 månader drogfri idag, men det säger mig lixom ingenting längre. Det har slutat betyda nånting för mig.

Jag mår så jävla dåligt så jag skulle lika gärna kunna va aktiv känns det som.

Jag vill ha den där gula brickan, jag får ta den på mötet imorgon om jag lyckas hålla mig drogfri tills dess. Sen har jag lixom inget mål längre. Det har varit min milstolpe i allt detta, men nu när jag nästan nått dit så undrar jag vad jag ska ha som mål sen? Vad ska jag sträva efter?