Alltså jag kan inte släppa det här. Jag mår jättedåligt!!! Jag har fan inte mått såhär dåligt på aslänge. Drogsuget är enormt alltså och nu är jag inte sugen på tjack som jag brukar bli nu vill jag ha MORFIN. Jag vill skjuta i mig en doll så det bara sticks i hela kroppen och jag får svårt att andas. Jag är så jävla drogsugen att jag skulle kunna kräkas. Hon väckte allt detta hos mig. Jag vart till och med sugen på att ta heroin och det har jag aldrig velat ta tidigare.

Det är så jävla sorgligt hur hennes liv sett ut och ser ut än idag. Hon har INGEN som hon litar på i tillfrisknandet. Hon har bara vänner som är aktiva som hon kan vända sig till. Och en av personalen på hennes halvvägshus där hon bor är min sponsor, så jag känner inte att jag kan prata med henne om detta heller. Det blir lixom fel på nått sätt. Jag    kan    inte   släppa   taget    om hur dåligt jag mår när jag tänker på henne. Och hur mycket jag älskar henne.

Jag kommer inte kunna somna så jag kan lika gärna ligga uppe och be för henne hela natten..

Dra balla i lösgruset vilken jävulskt jobbig dag..

Min dag började med att jag vaknade med panik och trodde att jag försovit mig. Det hade jag som tur var inte. Men ångesten höll i sig och eskalerade ju närmare klockan kom halv 11 då jag skulle ta bussen in till stan och bli upphämtad av en man i gemenskapen för att vi skulle åka på distriktsmöte och NA-fest. Mitt drogsug började redan när jag var hemma i samband med ångesten och blev bara värre och värre. När jag stod på busstation och väntade såg jag några heroinister stå och sälja på andra sidan gatan. Det hjälpte inte. Sen när vi satt i bilen och var på väg så blev det lite bättre men det fanns lixom med mig i tankarna ändå.. Vi kom fram, kikade in på mötet och bestämde oss för att dra o käka en pizza. När vi kommer tillbaka till lokalen så springer jag på en gammal vän som jag inte träffat sen vi gjorde behandling tillsammans. Och där brast det.

Hon och jag var aktiv tillsammans ganska länge, sen träffades vi inte på ett par månader men sen hamnade vi på samma behandlingshem. Jag ville bli drogfri, det ville inte hon. Vi triggade varandra med gamla krigshistorier och hon gick ut och tog ett återfall, vilket jag visste om men höll hemligt. Jag stannade kvar i behandlingen och hon tog en överdos och hamnade på lvm. Jag trodde inte hon skulle släppas ut förens i oktober men nu bor hon på ett halvvägshus i sin hemstad. Jag blev hyffsat jävla chockad att se henne men självklart jätteglad också. Jag älskar den tjejen, och jag tycker så synd om henne. Nu har hon fastnat för opiaterna precis som jag gjorde och jag är rädd att hon kommer kliva på igen och denna gång överlever hon nog inte. Alltså jag är helt jävla förstörd, jag vill bara gråta.. Det är världens finaste tjej som har fastat totalt i drogträsket. Sjukdomen är så jävla stark i henne och det gör mig jätteledsen.. Myndigheterna försöker tvinga henne o sluta med massa hot om lvm etc men hon pallar inte trycket. Man kan inte tvinga nån att sluta knarka men vad fan ska man göra? Hon kommer ju att knarka ihjäl sig!!

Jag är så jävla rädd att det ska va sista gången jag sett henne. Jag hoppas att hon fixar det här.

Mitt drogsug är inte av denna värld just nu alltså.. bara att se henne gör att jag går igång som fan och sen höra henne berätta om opiaterna.....

Det är inte lätt att vara jag just nu. Dra åt helvete va jobbigt jag har det nu...

Den här dagen skulle ju bli så jävla bra.. Allt bara gick åt helvete.

men nånstans är jag ändå tacksam att jag träffade henne, även om det är grymt jobbigt och påfrestande.

Fantastiskt fint möte ikväll, tacksamheten är ett faktum. Jag känner sån kärlek för alla som jag träffar i gemenskapen. Varenda delning jag någonsin hört har gett mig nånting. Jag lämnar varje möte starkare, smartare och mer ödmjuk än jag var innan jag kom. Och vilken gåva det är att få ta del av dessa människors liv och tillfrisknande. Att följa deras resa och dela både deras smärta och lycka... Jag är så uppfylld av andlighet och tacksamhet. Det kanske märks?

Imorgon vaknas distriktsmöte och NA-fest, I can't wait!

Nu har jag fått till datorn hemma äntligen..

Jag har varit ledig idag och igår och det har varit så otroligt skönt alltså! Jag hade egentligen en massa saker jag skulle göra men det har inte blivit nånting gjort. Lite deprimerad blir jag när jag tänker på det men inte mycket.

Jag kan inte fatta att det är bara en vecka kvar tills vi åker till malmö på europakonvent! Jihoo de ska bli så jävla roligt! Jag är lite nervös och så men det är nog bara bra..

Jag har skaffat facebook igen, och som sagt börjat använda min egen dator. Det är mycket blandade känslor i det.. Jag blir påminnd om det gamla som faan.. Min dator påminner mig bara om allt jävla pundande och så har jag massa bilder på den som jag tycker e jobbiga o se. Jag har tagit bort dom värsta där jag sitter och skjuter i mig och så men det är ändå jobbigt att se dom bilderna där jag ser hyffsat fräsh ut för jag var så smal.. Jag vill va sådär smal igen. Jag skäms så in i helvete för hur jag ser ut nu. Jag mår verkligen jättedåligt över det. Jag är jätterädd att nån ska se mig och skratta åt hur fet jag har blivit. För jag skrattade alltid åt dom som åkte iväg på behandling eller fängelse och blev tjocka, och nu sitter jag där själv. Det är nästan så att man vill plocka upp amfetaminet igen bara för att bli av med den groteska övervikten.

Men nej. Det ska jag inte göra. Jag tar ett beslut att BARA FÖR IDAG vara drogfri. Sen får vi se om jag tar samma beslut imorgon. Det är så det funkar.. Bara för idag..

BARA FÖR IDAG ska jag tänka på mitt tillfrisknande, leva och glädjas åt livet utan att använda droger

BARA FÖR IDAG ska jag ha tillit till någon i NA som tror på mig och vill hjälpa mig i mitt tillfrisknande

BARA FÖR IDAG ska jag ha ett program. Jag ska försöka följa det efter bästa förmåga

BARA FÖR IDAG ska jag genom NA försöka få ett bättre perspektiv på mitt liv

BARA FÖR IDAG ska jag vara orädd. Mina tankar ska vara hos mina nya vänner, människor som inte använder och har funnit ett nytt sätt att leva. Sålänge jag följer den vägen har jag inget att vara rädd för.

Nu har jag precis varit på återfallsprevention. Jag känner mig låg.. Men det gjorde jag igår också, förstår inte varför. Igår på eftervården kände jag mig alltså riktigt depremerad, hade lixom ingen lust att va där överhuvudtaget.. Och idag på ÅP så kände jag mig också omotiverad, hade ingen lust att prata. När vi började prata om min pojkvän så kände jag bara att nej nu bryter vi, jag orkade inte.

Det gör så jävla ont alltså. Att stå här på andra sidan, maktlös, och bara vänta på att han ska fatta rätt beslut. Jag kan förstå hur mina nära och kära måste ha känt när jag var aktiv.. usch och fy. Det dåliga samvetet gör sig påminnt.

Ikväll ska jag ta tid på NA mötet. 6 månader den där fantastiskt fina blåa brickan. Som jag har längtat efter den! Jag är stolt över mig själv. Jag kan inte fatta att mitt liv har blivit såhär fint som det är idag. Att jag har så mycket att vara tacksam för.. Helt otroligt. För sex månader sen var jag inne på min tredje dag i behandlingen och min avtändning hade precis börjat. Hade jag vetat då att den skulle hålla i sig i två och en halv vecka hade jag aldrig stannat kvar. Jag ville åka hem hela tiden, jag grät och bad min pojkvän att hämta mig men han stod fast och sa att jag var precis där jag skulle vara och att jag inte fick komma hem. Han var hård mot mig och det var precis det jag behövde. tough love. Och nu är det alltså min tur att vara hård mot honom. Jag hoppas att det får samma lyckade resultat. Men som sagt det enda jag kan göra är att vänta och se..

Jag hatar att känna mig såhär låg, ingenting är kul lixom. Jag vill försöka ruska av mig den och det effektivaste sättet har jag märkt är att shoppa (mitt nya beroende) men det känns inte heller så jävla nyttigt att spendera pengar när jag egentligen inte har råd.

Jag ska nog ringa min sponsor.....

6 MÅNADER DROGFRI IDAG WOOHOOO!!!