Nu sitter jag på hotellrummet nere i malmö. Vi kom igår morse och efter lite strul så landade vi på hotellet. Sedan gick vi bort till konventområdet och registrerade oss och fick program. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig, det var inte särskillt mycket folk då på morgonen. Några timmar senare var vi uppe i flera undra, och ikväll lär vi nog vara ett par tusen. Alla tillfriskande beroende, alla medlemmar i anonyma narkomaner. Det är helt sjukt stort detta, nästan överväldigande. Det är mitt första konvent så jag känner ingen här förutom dom som kommer från min hemmagrupp, men det gör inget. Det är lixom inget konstigt att gå fram till en människa du aldrig träffat förut och som kanske till och med är från ett annat land och kramas och börja prata, det är så det är här. Alla är så kärleksfulla och vänliga, jag har aldrig vart med om nåt liknande. Det är svårt att inte bli känslosam här, speciellt under talarmötena och maratonmötena. Jag kan inte fatta hur stort NA egentligen är! Jag har ju alltid vetat att det finns i hela världen, men inte förens nu förstår jag hur liten min lilla hemmagrupp är, och hur stor denna gemenskap är! Det spelar ingen roll om jag sitter i samma gamla soffa i lokalen hemma eller om jag sitter här på ett maratonmöte eller på ett talarmöte, jag känner mig lika hemma ändå.

Jag var på ett maratonmöte förut och när jag gick därifrån kände jag bara att det vart för mycket, jag behövde en paus. Så vi gick och åt sen gick vi tillbaka till hotellet för att vila upp oss. Det var inget jag kände att jag måste se på programet på ett par timmar ändå.. Ikväll däremot, då är det MAIN MEETING med COUNTDOWN och alla säger att det är det fetaste på hela konventet, och att jag kommer behöva all energi jag har för att det kommer att bli intensivt. Som vanligt lyssnar jag på dom som gått före så här är vi på hotellet och vilar. Jag tänkte ta ett candlelight meeting efteråt och försöka landa, tror det kan vara bra..

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva mer, jag är kanske inte redo att börja analysera mina känslor och upplevelser än. Konventet är inte ens över.

Men jag är här, jag är lycklig och jag är drogfri. Jag delar kärleken till NA med flera hundra människor från hela världen här den här helgen. Tacksamheten är för stor för ord....

nu ligger jag på nattåget. Vi har inte åkt från sstockholm central än. Det är trångt, obekvämt och det ligger en okänd människa ovanför mig. Ja det kan bli bättre. Men nu är jag på väg iallafall. Mot malmö!! Godnatt

Den stora dagen är här! Ikväll åker vi!

Jag har sovit bra inatt. Imorrse vaknade jag av att dom höll på och göra om parkeringen bakom mitt hus och jag sover med balkongdörren öppen så det lät en hel del. Men det gjorde mig ingenting! Jag låg till och med där och log och tänkte "Vad livet är underbart när jag kan ligga här och le och inte ens det där oljudet kan få mig på dåligt humör". Haha jag fattar inte ens vart den där känslan kom ifrån, men jag kände mig helt tillfreds med min tillvaro! Det var underbart, snacka om ett bra sätt att vakna på. Det kunde ha blivit värsta skitmorgonen, men det blev det inte. Jag tackar min högre makt, för jag är övertygad om att det är han som ligger bakom..

Jag har varit nervös och pirrig de senaste dagarna inför resan, men nu är jag bara taggad! Jag känner mig lugn inombords.

Just nu sitter jag och håller på att färga mina ögonbryn och ögonfransar, hehe. Fick ett infall såhär på morgonen. Hoppas att det blir bra annars har jag gjort bort mig!

Jag ska ta med mig datorn på resan så jag lär väl blogga nåt mer. Tja så länge!

Hemma igen. Har varit på ett fantastiskt fint möte ikväll, det var många nya ansikten och det är alltid lika roligt!

Jag är lite nervös inför resan till malmö imorgon. Jag är ganska säker på att jag kommer bli missnöjd med min packning och jag kommer garanterat att glömma nått! Sist jag skulle packa en väska hade jag precis tagit ett återfall på amfetaminet dagen innan jag skulle på 4-dagarskryssning med mormor och var uppe hela natten och hade psykos så ja ni kan ju tänka er hur packningen blev.. Att packa nu väcker det där minnet till liv. Oönskat och obehagligt..

Vi åker inte förens vid fem tiden imorgon så jag har inte börjat packa än, jag har hela dan på mig imorgon.. Tåget går från station tio i sex och sen mellanlandar vi i stockholm och byter till nattåg ner till malmö. Fyfaan alltså jag kan inte fatta att det är sant! Att JAG ska få åka på nåt så stort och häftigt som Europakonvent när jag bara har varit drogfri i sex månader! God is good!

Jag är så otroligt tacksam för min Gud, jag kan inte bättre beskriva känslan jag fick just i detta nu.

Tack.

Godmorgon. Min första tanke när jag vaknade imorrse var droger, fan va irriterande!! Bortsett från det har jag sovit ganska bra, jag har drömt om malmöresan. Det märks att det börjar dra ihop sig, jag börjar bli nervös.. Imorgon åker vi!

Min sponsor ringde nu när jag låg och snoozade. Jag undrar vad hon vill.. Det är säkert nånting om resan, eller så kanske jag har gjort nåt dumt? Den som väntar får se..

Nu ringde hon igen, hon undra om jag hade fixa skjuss till station. Men det har jag inte så det blir nog bussen. Det gör inget för mig jag har ju bara en väska på hjul o de är inte långt till stan.

Nä nu måste jag hoppa i duschen, jag ska ju faktiskt jobba idag!

Idag har Gud gett mig så otroligt mycket. Jag kan inte förstå hur jag kan gå från sånt otroligt dåligt mående igår till att vara helt lugn inombords idag. Jag är övertygad om att det är min högre makt som ligger bakom.

Jag har haft en jättefin kväll med två medarbetare, vi har sett på family guy och käkat glass, Superroligt! Jag fick ett fint halsband av en av dom och en fin text. Så sweet av henne alltså. Det fanns verkligen en tanke bakom, det märktes.

Och det blev tydligt för mig att Gud finns med mig hela tiden, han verkar via människorna runt omkring mig.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tänkt på droger idag, för det har jag. Men det har bara varit tankar, inget fysiskt sug. "En tanke är bara en tanke" lärde jag mig i KBT:n i behandlingen, och visst är det så. En tanke kan inte skada mig, den är bara en tanke..

Imorgon jobbar jag, sen är jag ledig för på torsdag åker vi till malmö på europakonvent!!

Det är konstigt.. Jag tänkte på att jag har varit så jävla nära ett återfall nu och hur kan jag ens tänka på att gå tillbaka när jag har så mycket att leva för? Min familj och mina vänner. Chansen att få åka på EUROPAKONVENT med NA som jag absolut älskar, också funderar jag på att ta droger igen...

Det bevisar bara hur otroligt stark sjukdomen är i mig. Det finns inget som kan bota den här sjukdomen, den funkar inte så. Listig, Falsk och Stark är denna sjukdom och vi måste leva med den hela livet. En del av oss har turen att kunna tillfriska, men de flesta av oss dör i den.. Helt i onödan. Ibland blir jag överväldigad av min sjukdom, jag känner att det hela är för stort och att jag inte kan hantera det. Men jag har bara två val, antingen använder jag droger eller så gör jag det inte. Så enkelt är det. Och jag tar beslutet varje dag, jag hoppas att jag kommer kunna följa det livet ut.. Men det är i Guds händer, inte i mina.

   Fred och kärlek

  Det här fina korset fick jag av en man i gemenskapen. Alla andra där har så fina kors och jag ville också ha ett, så då fick jag detta av honom. Så otroligt snällt! Jag älskar det!

En sak som slår mig när jag ser på bilden är att man inte kan se mina nyckelben längre. Förästen var det inte bara dem som stack ut förut, man kunde se mina revben mellan brösten. Snacka om noll underhudsfett...

Jag tog bilden med mobilen och medans jag ändå hade den kopplad till datorn passade jag på att lägga in två bilder på mig från när jag var aktiv till mobilen. Två bilder där jag ser HELT SJUK ut. För att påminna mig om att jag INTE VILL DIT igen. För jag har haft lite svårt att minnas det nu ett tag.. På ena bilden ligger jag dessutom på sjukhus med grejjer kopplade till bröstet så det bör ju motivera mig att inte kliva på drogerna igen... Jag höll fan på att dö där på sjukhuset. Och tror ni inte jag sköt amfetamin i droppslangen när jag låg där? Naturligtvis gjorde jag det... Jag var så sjuk att jag inte kunde gå själv, jag kunde inte kissa för mina njurar hade lagt av och jag höll på att dö. Men ändå var jag tvungen att ta samma tjack som fick mig dit från första början. Tragiskt..

Jaja. Det var då. En tjej jag jobbar med bjöd hem mig ikväll för att se på family guy. Fan va roligt! Naturligtvis ska jag åka dit. Jag kan fan inte sitta hemma när jag har mått som jag har gjort. Jag ska egentligen på eftervården ikväll men jag tycker att det är helt värdelöst så jag skiter i det... Ajabaja, jaja....

  Mina fina brickor. Jag ser att det är jävligt dammigt på bilden men det får ni ha överseende med.

Godmorgon. Jag tror att jag har haft en hyffsat natt. Jag är ledig idag så jag fick sova ut ordentligt, vaknade 10minuter innan klockan skulle ringa. Jag har tvättstuga idag klockan 12, det är dags att börja förbereda för malmöresan. Vi åker ju på torsdag!

Jag skrev ett mail till min gamla behandlingsterapeut och förklarade för henne hur jag mår och vad jag håller på med.. Hon ger mig alltid så bra speglingar och råd.

När jag vaknade imorrse så hade jag fått mens, jag började genast tänka att det kanske är därför jag varit så ledsen och känslig. Kan det vara så enkelt?

Jag har märkt att sen jag blev drogfri så blir jag superkänslig innan jag ska ha mens, jag börjar gråta jättelätt och är irriterad osv..

Jag önskar att det kan va så enkelt...