Vilket fint NAmöte. Ojojoj.. Jag bara älskar det! Jag blir så känslosam när jag sitter där och får höra på alla fina delningar. Tacksamheten bara sköljer över mig.

Gud är bra lustig ibland alltså.. Jag var och köpte en ny gitarr idag, en stålsträngad. Jag satt och pratade med en man i gemenskapen om att jag har haft sånt flyt idag när jag handlat. Jag fick rabatt när jag köpte ett par jeans och när jag köpte gitarren. Men varför skulle Gud belöna mig med det när jag misstänker att jag har ett shoppingberoende frågade jag mig då?  Det bara förstärker ju ett dåligt beteende. Och jag vet inte om det var uttänkt från första början eller om han blev full i faan när jag sa det för en liten stund senare när jag bad en man att stämma den så gick det av en sträng. Så nu kan jag inte ens spela på den förens på söndag då han skulle byta strängen åt mig! Snacka om påfrestande att inte få spela nu när jag har köpt den.. Får träna på mitt tålamod som faan. Men det var kanske det som var tanken hela tiden. Vad vet jag? Lustigt är det iallafall.

Jag är ganska trött nu iallafall. Det har varit en lång men bra dag. Ska bli skönt att vila skallen en stund sen.

Jag är kvar i känslorna jag hade igår. Dom hänger sig kvar.

Jag hittade min gamla blogg igår också, den jag hade när jag var tillsammans med mitt ex som misshandlade mig. Det var mycket blandade känslor jag fick när jag började läsa och såg alla bilder på mig från den tiden. Det är kul att se att jag såg fräsh ut på den tiden, jag var fin i håret och hade några piercingar i ansiktet. Men att läsa det jag skrev.. Vilken förnekelse jag levde i.. Jag trodde på fullaste allvar att jag hade VARIT beroende men att jag inte var det längre, trots att jag drack flera gånger i veckan och tog sub så ofta jag kunde. Nånstanns på vägen har jag lixom glömt bort hur mycket jag egentligen drack..

Jag tror jag fortfarande lever i nån slags förnekelse kring alkoholen. Mitt beroende började med alkoholen när jag var 14 år. Men sen har jag mer fokuserat på att jag började knarka och att det var det som var mitt problem. Så är det inte. Jag drack väldigt mycket ända tills för nåt år sedan då jag körde ner mig totalt i tjacket. Och när jag väl drack sedan emellanåt så vart det sånna jävla mängder för att döva smärtan.

Alltså nu kom jag precis på mig själv med att sitta och ljuga för mig själv igen. Jag drack ju för fan cider varje morgon för att skölja ner benzon. Vad är det för fel på mig? Varför har jag så svårt att acceptera att jag är alkoholist och narkoman? Jag är hellre knarkare än alkoholist. Och det värsta är att jag känner att jag har fördommar mot alkoholister ibland! Va i helvete lixom? Jag är ju en själv! Men jag har insett det om mig själv, jag dömmer alltid andra för brister jag själv har... Patetiskt va?

Nä det här måste jag ta upp på mötet ikväll. Jag behöver mina bröders och systrars goda råd känner jag.

Jag har nyss kommit hem. Vart bjuden på sushi av en väldigt god vän i gemenskapen. Vi satt i bilen och snackade en stund när han skulle släppa av mig och han sa en del saker som jag tror jag behövde höra..

Det är det här med min pojkvän. Det känns jättejobbigt alltså, jag vill inte känna på känslorna eller ens tänka tankarna.. Jag älskar honom men jag vet inte om det kommer att fungera. Vill han bli drogfri? Jag vet inte. Innerst inne vill väl alla det..?

Alltså det här kommer att bli ett förvirrat inlägg för jag känner så otroligt mycket saker på en och samma gång just nu.

Min vän sa en hel del bra saker som jag inte har tänkt på. Jag har stor respekt för den här mannen och jag lyssnar på det han säger, även fast det är jobbigt.

Jag minns inte hans exakta ord just nu, men jag känner dom i hjärtat och jag har dom i magen, inte uppe i huvet. Jag har flytt från mina känslor kring det här länge nu. Jag är så otroligt rädd att mina känslor ska svalna, att jag inte kommer kunna leva upp till mina löften. Att vi inte ska älska varandra för evigt och leva drogfria och lyckliga i alla våra dagar. En dag kanske jag ser tillbaka på det här och tänker "Gud vad naiv jag var" men då får det vara så. Det är här jag är nu och det är såhär jag mår. Mitt framtida jag skulle inte vara där hon är om det inte vore för det jag går igenom just nu.

Lite skruvat kanske men that's me. Twisted nisse.

Jag tror jag lever i förnekelse fast jag försöker så hårt att inte göra det. Jag har en sorg innombords som jag inte vill släppa fram. Jag tror att jag börjar förstå att det vi hade tillsammans aldrig kommer att komma tillbaka och att drogerna tog död på våran kärlek. Att drogerna tog det dom skapade från första början och att jag inte kunde rädda det..

Jag älskar det sättet han fick mig att känna, jag älskar den personen jag blev när han såg på mig. Jag älskar att älska honom och se hans leende när vi är tillsammans. Att se hur mycket han älskar mig.

Jag har inte det blekaste vad som kommer att hända när han muckar. Jag är drogfri nu och en helt annan människa än jag var då, och vem är han? Vi har aldrig varit drogfria tillsammans. Kommer det att funka? Kommer jag att ta ett återfall? Hur mycket är min drogfrihet värd?

Det är den frågan som är svårast just nu. Jag vet inte hur mycket jag kommer kunna offra för min drogfrihet och det skrämmer mig.

Jag kom precis på att det är torsdag och jag ska ringa min sponsor. På återseende.

Godmorgon.

Jag har sovit bra inatt, min vän sover fortfarande. Jag får nog ta och väcka henne snart. Om en timme ska vi ta bussen för hon ska åka och träffa sin advokat.

Jag vet inte vad jag ska göra idag medans hon är där, kanske gå och hälsa på någon?

Snacka om oinspirerat inlägg.. Jag borde inte blogga när jag inte har nått att skriva om.

Men jag satt faktiskt och tänkte på NAmötet igårkväll. Jag är fortfarande uppfylld av tacksamhet och glädje.

Nu tappade jag koncentrationen...

Jag är uppfylld av andlighet och kärlek. Det är jag alltid efter NAmöten.. Jag fick förtroendet att leda kvällens möte och det kändes riktigt bra. Jag var inte alls nervös, det kändes som att jag gjorde precis det jag skulle göra. Det var inget konstigt med det. Så hädanefter tänker jag börja hålla lite mer möten.

Det blev som vanligt ett fint möte, det kändes roligt att sitta på ett möte med min vän från behandlingen igen. Det var inte igår lixom..

Vi har tagit det ganska lugnt idag, vi åkte till min morsa och käka lunch sen en sväng ut till köpcentrumet där jag jobbar och sen tillbaka till morsan och åt grillat, sen ner på möte. Och nu är vi hemma hos mig och bara softar framför tv:n. Jag har spelat lite gitarr för henne och visat hur mycket jag har lärt mig. Det var ju hon som lärde mig spela på behandlingshemmet.

Jag träffade en kille på mötet som jag betedde mig otroligt illa emot när jag var aktiv. Han hade handlat benzo av mig och det fattades pengar eller hur de nu var och jag gick i taket och blev helt crazy, skulle leka maffiaboss och driva in skulden o de ena med de andra. För en jävla skitsumma. Ja man ser där vad knarket gör med en. Jag skämms oerhört för mitt beteende men det var glömt sa han och det kändes bra. Det kändes riktigt bra.

Jag känner mig tillfreds med min tillvaro just nu. Jag trivs i mitt eget skinn och livet känns helt okej faktiskt.

Jag vågar inte säga ännu att jag har fått sinnesro, för då är jag rädd att jag inte ska ha något att sträva efter. Men å andra sidan kanske jag aldrig blir nöjd då heller.... Hmm..

Jaja. Nu ska jag inte yra till det så förbaskat.

com.

Jag har haft en rolig dröm inatt. Kände mig full i faan när jag vaknade :) Hehe

Det var ingen användardröm tack o lov men det var väldigt mycket f.d missbrukare med i den. Men vi hade roligt och det är väl huvudsaken!

Om en timme ska jag vara på stan och träffa min vän som kommer med bussen. Jag har saknat henne som fan! Vi har inte setts sen jag åkte hem från behandlingshemmet och det var den första juni.

Ikväll hade jag tänkt att vi skulle åka till min morsa och käka grillat och sen ner på ett NAmöte. Jag ska ju öppna ikväll!

Ja..

What else?

Jag har tankar ner musik som jag sitter och lyssnar på. Mmm.. Ja så är det.

Nä. Man ska sluta när man inte har nåt mer att säga. Hejdå.

Jag kom ihåg eftervården idag iallafall. Bra jobbat!

Jag träffade min kontaktperson efter jobbet idag, vi pratade lite om min resa och hur långt jag kommit på så kort tid. Det är en väldig skillnad på mig idag och för ett par månader sedan. Jag visade henne ett kort på mig som är taget för ett år sedan och hon trodde inte att det var sant! Trots att vi känt varandra ett par år nu och hon har sett mig i de värsta skicken kunde hon inte fatta att jag var så sliten. Hon ger mig alltid så mycket beröm för att jag blivit drogfri och ordnat upp mitt liv.

Det kändes faktiskt helt okej på eftervården ikväll också. Fast jag var jävulskt rastlös... Men det är schysst att gå dit och träffa folk iallafall. Jag hade tur som fan kan jag säga, egentligen skulle jag ha blivit utkickad nu för jag varit borta två ggr utan att meddela, jag trodde det var tre ggr... Men dom sa att eftersom ingen informerat mig om det så fick jag en chans till. Jag har lovat mig själv att jag ska ge det här en chans även om jag varit skeptisk och är det till en viss del fortfarande.

Jag kämpar som fan med min rastlöshet nu. Jag känner mig rastlös hela tiden. På jobbet, på möten, i vardagslivet u name it.. Det känns som att jag måste vänta hela tiden på nått och jag hatar att vänta! Jag är lixom inte här och nu på nått sätt. Jag tänker hela tiden på vad som ska hända härnäst.

Imorgon ska jag iallafall få fin besök! En kvinna som jag gjorde behandlingen med ska komma och hälsa på mig! Vi kom varandra mycket nära och det ska bli kul att träffas igen. Hon bor en bra bit ifrån mig så vi kan inte ses så ofta.. Men nu hade hon ärende i stan så då skulle hon komma och bo hos mig. Jag ser verkligen fram emot det.

Peace out

Godmorgon. Jag har sovit helt okej inatt.

Det känns helt okej att gå till jobbet idag också, tacka gud för det.

Jag är glad att jag köpte Bara för idag, det är skönt att läsa en fin text på morgonen och försöka landa på nåt sätt.

Jag har fortfarande många drömmar, men de är inte vidriga mardrömmar längre. Dom är fortfarande intensiva men det är dom alltid.

Jag drömde nån gång i helgen att jag och min pojkvän skulle gifta oss, det var en fin dröm. Jag saknar den.. Jag pratade med hans mamma igår på jobbet och hon hade inte heller pratat med honom på jättelänge innan han nu hörde av sig. Jag är alltså inte den enda han undvikit. Han verkar inte må bra alls.. Han berättade att han börjat äta antidepressiva och hans mamma berättade för mig att han har problem med exemet. Stackarn..

Jag måste komma ihåg eftervården ikväll också. Glömmer jag det igen blir jag utkickad!