Jag vet inte varför ja måste blogga hela jävla tiden. Det känns skönt att få skriva av mig antar jag.. Sen så finns det väl en önskan att någon där ute ska läsa det jag skriver och ha svaren jag söker... hah.. eller hur..

Jag bara gråter hela tiden.. Jag kan inte sluta. Jag kan inte släppa rädslan och sorgen och frustrationen jag känner. Jag skämms.....

Jag var tvungen att ta kontakt med en vän i gemenskapen och berätta hur jag mår. Han blev bekymrad. Sa att det var olikt mig och det lät som att jag va "långt borta"..

Jag är ute o svävar, jag hoppas att jag landar säkert och inte i drogträsket..

Jag vill inte ta ett återfall, men det känns som att det är oundvikligt. Det känns verkligen som att det finns inget annat alternativ. Det är bara en tidsfråga innan det händer. Det är det som är så jävla skrämmande. Det är som att veta att det kommer att smälla men inte när det händer. Det är fruktansvärt!!

   Jag blir ledsen när jag tänker på att Gud kanske har gett mig för mycket som jag inte kan hantera.. Att hans plan kanske går ut på att jag ska ta ett återfall och mista livet eller komma tillbaka efter år i misär för att kunna sprida budskapet vidare...

Det här börjar bli obehagligt.

Jag romantiserar som fan, lyssnar på musik jag gillade när jag var aktiv och kollar hemsidor jag brukade surfa på när jag knarkade osv.. Jag är verkligen ute på farligt vatten nu.

Jag fantiserar hur jag reser neröver där drogerna är billigare och "blir någon" igen. Jag drömmer om att bli smal och framgångsrik i mitt aktiva missbruk. Vad fan är det för fel på mig??!?

Jag vet inte vad jag håller på med...

Jag tyckte att mitt missbruk var "Beautiful disaster". Jag tyckte verkligen det...

Jag hade missuppfattat mitt schema så jag kom till jobbet en timme efter att jag skulle ha slutat och trodde att jag skulle börja då. Aja, det är sånt som händer.

Jag har varit hos mina föräldrar en sväng idag, fick låna lite pengar till malmöresan.

Nu är jag hemma, gick precis igenom minneskortet till min kamera för jag hade tänkt ta med den till malmö. Vilket misstag.

Det fanns blandade bilder där. Men det som slår mig mest är hur satans smal jag var, jag såg sjuk ut på vissa bilder! Men det är nästan jobbigare och se hur fin jag var på andra bilder, jag passar att vara sådär smal! Sålänge jag inte knarkar så skulle jag faktiskt kunna va sådär smal, men då är det ju bara det att jag kan inte bli sådär smal om jag inte knarkar... Dilemma..

Det blir inte bättre av att mitt ex skrev till mig på facebook att han hade hört att jag hade "lagt på mig lite". Hm.. tack för den. Men det är ju sant, jag ser förjävlig ut!

Och mamma ville att jag skulle byta bild på facebook och hon skickade några bilder till mig och jag ser ju skitfet ut på allihopa!!! Fyfaaan alltså!

Är det värt att vara drogfri om jag måste se ut på det här sättet? Är det verkligen det?

Gud, ge mig sinnesro........

Jag somnade sent igår. Jag låg i sängen och såg på tv och kände mig jättetrött, men så fort jag slog av tv:n så började tankarna snurra och drogsuget var enormt. Jag romantiserade och fantiserade och kände sticket i armvecket och ruset i kroppen. Det var fruktansvärt. Jag hade ångest, jag bad menkom av mig hela tiden och började romantisera igen. Jag förstår verkligen inte vad jag gör för fel?? Varför har jag drogsug fortfarande när dom säger att det försvinner efter ett par månader??

Jag vet att allt händer av en anledning, jag måste tillämpa tillit. Jag tror på att Gud visar mig det jag behöver se och jag kommer inte förstå vad det är förens jag är redo för det. Hm.. Nu känns det lite bättre. Tänk vad lite tro kan göra för en.

Det är ingen mirakelmedicin mot drogsug och obehagliga känslor, men det hjälper mig förstå lite bättre..

Idag börjar jag jobba klockan 16. Mina föräldrar ska komma förbi först så jag har panikstädat lite smått nu på förmiddagen. Jag måste fråga dem om jag får låna en slant till europakonventet i malmö för jag börjar känna ångest över att jag har så lite pengar att ta med mig. Jag vill ju kunna köpa grejjer på konventet och så!

Idag har jag varit drogfri i 6 månader och 8 dagar. Eller 188 dagar om man vill räkna så! Yeey me!

Jag är nära ett återfall. Jag känner det i hela kroppen. Jag förstår inte vad jag gör för fel. Andra jag träffar säger att dom är helt befriad från drogsug och tänker aldrig på droger. Vad fan gör jag för fel? Jag har varit drogfri i 6 månader och kämpar fortfarande i stort sätt varenda dag mot suget att kliva på drogerna igen. Och de säger att deras sug försvann efter 3 månader...! Vad gör jag för fel?

Jag gör mitt fotarbete, det gör jag! Jag kanske har legat på latsidan med stegen nu när jag tänker efter.. Jag vill verkligen inte va en av dem som kommer tillbaka efter ett återfall och säger att det var det och det och det jag gjorde fel och därför tog jag ett återfall. Jag vill göra allt jag kan för att hålla mig drogfri, det ska inte finnas några kryphål!! JAG VILL INTE KLIVA PÅ DROGERNA IGEN! jag vill verkligen inte det därför är det så oerhört jobbigt att kämpa mot drogsuget som jag gör just nu.

Jag är rädd att jag ska kliva på igen för att ibland kan jag känna att jag inte har knarkat färdigt. Att jag inte har testat allt än.. Och det skrämmer mig värre än nånting annat. Jag ber Gud att han vägleder mig och hjälper mig att fatta rätt beslut. Sjukdomen är stark i mig, det vet jag. Jag känner det hela tiden.

Det känns så otroligt hopplöst att vara beroende ibland. Som att det aldrig kommer att bli bättre. Att jag alltid kommer att kämpa mot drogsuget och aldrig få sinnesro.

Jag vet inte vad jag ska säga mer..

Nu känner jag mig väl kanske lite bättre. Men ändå värre på nåt sätt. NAmötet hjälpte och jag har pratat med min sponsor om allt detta. Jag ringde även till min vän för en stund sedan och vi pratade ganska länge och jag berättade hur jag känner och hur rädd jag är, men också om att jag förstår vad hon går igenom och att det är svårt att hålla sig drogfri. Kanske inte för alla men det är det för mig..

Nu blev jag lite distraherad av en bra film på trean. Jag skriver kanske i pausen.

Fred och god växt.

Jag kan väl inte påstå att jag mår så mycket bättre idag. Jag mår lika dåligt fast på ett lugnare sätt.. Jag var helt hysterisk igår alltså. Idag gråter jag, det kunde jag inte igår. Jag pratade med en kvinna som känner både mig och tjejen jag pratar om och hon förstår hur jag känner. Hon sa att jag ska känna på känslorna och rädslorna, och gråta istället för att fly. Det tänker jag göra.

Det här är så skrämmande.. Att stå vid sidan om, maktlös och se sjukdomen härja i en människa jag älskar. Jag är inte van, det är fruktansvärt. Och inte nog med detta, jag har en till person i mitt liv som jag är maktlös inför. Det är min pojkvän som fortfarande är aktiv. jag skrev ett brev till honom och ställde ett ultimatum att han fick välja mellan att kliva in i en behandling när han muckar eller så är det slut mellan oss och han har fortfarande inte svarat. Det är jättejobbigt att vara så jävla hård mot honom. Jag älskar honom så otroligt mycket och jag vill leva ett drogfritt liv med honom, men är han inte redo att släppa drogerna finns det inte mycket jag kan göra åt det. Samma sak med min vän, jag tror inte hon är redo att släppa drogerna och jag är helt jävla maktlös.

Naturligtvis hoppas jag att jag har fel, jag vill tro på henne att hon vet vad som är bäst för henne men jag ser sjukdomen i hennes ögon och jag tvivlar..

Det finns inget jag kan göra.. Jag kan bara se på medans människor dör i sjukdomen runt omrking mig. Jag är så jävla nära ett återfall nu att jag kan känna smaken av det. Jag vet inte hur jag ska handskas med allt detta. Som sagt min sponsor jobbar på halvvägshuset där min vän bor och därför känner jag inte att jag kan tala med henne om detta. Hon har tystnadsplikt och så men det känns ändå inte rätt. Dessutom går vi på samma möten så jag kan inte dela om det. Jag känner mig låst..

Min sponsor har i och för sig adressen till min blogg så hon skulle kunna läsa om allt detta, så på nåt sätt vill jag ändå att hon ska veta...