Det gick bättre än förväntat idag hos psykologen. Jag bad medans jag satt i väntrummet och ångesten var total. Jag kände bara att fan jag klarar det inte, men så fort jag kom in i rummet så började det kännas bättre. Jag kunde berätta vad som hände sista gången han misshandlade mig, även om jag inte gick in på detaljer. Det är två andra minnen som jag också har problem med men dom hade jag skrivit ner så han fick läsa dom istället. Han tyckte att jag hade gjort ett bra jobb och det kändes bra.

Idag på jobbet träffade jag min vän vars kille misshandlar henne, jag försöker att inte lägga mig i för mycket men jag VET ju hur det är! Jag vet vad hon måste göra men jag kan inte tvinga henne.. Jag vill inte va en av dom som bara tvingar på andra en massa råd de inte vill höra och sen slutar man umgås. Jag hade en sån vän när jag gick igenom samma sak och jag orkade inte ta åt mig av det hon sa så då slutade vi umgås. Men jag hade en annan vän som bara fanns där för mig istället för att hela tiden tala om för mig vad jag gjorde fel och henne fortsatte jag umgås med, det var lixom värt så mycket mer för mig då.

Så jag vill vara den som finns här för henne, men det är skitsvårt att inte lägga sig i! Jag måste tänka på mig själv också. Jag vill hjälpa men det får inte bli på bekostnad av mitt eget mående. Jag har ju en hel del att jobba med själv också..

Fred och kärlek

Godmorgon.

Jag har sovit helt okej inatt.

Jag är lite nervös för att åka till min psykolog nu på morgonen och börja bearbeta mina trauman. Jag kommer att få upprepa så detalkrikt som jag kan det som hände och spela in det på ett band. Sedan ska jag lyssna på dom banden så ofta som möjligt. Det som stör mig mest tror jag är att jag hatar att höra min egen röst.. Nä så är det inte. Jag ser verkligen inte fram emot att börja prata om det som hände. Jag kan berätta att han misshandlade mig och att förhållandet var hemskt, men att gå in på exakt vad som hände känns inge vidare...

Jag tänker väldigt mycket på min pojkvän nu.. Jag har alltid haft han att luta mig mot sedan jag lämnade mitt ex. Vi var ju bästa vänner innan vi blev tillsammans. Jag saknar honom extra mycket när det blir jobbigt runt omkring mig. Och att se mina två vänner som var här igår ligga och mysa och kyssas gör det inte bättre. Jag vill också ha närhet! Jag vill också kyssas och mysa! Men min pojkvän muckar inte förens 9de oktober. Kan inte fatta att vi har varit ifrån varandra i 6månader och 22dagar.

Jag lovade att vänta på honom och det har jag gjort. Det känns så jävla bra att kunna säga helt ärligt att jag inte varit otrogen. När mitt ex var borta en vecka så hann jag göra både det ena och det andra.. Men det var inte äkta kärlek heller. Jag känner inget behov av att vara otrogen nu, min kille är SÅ värd att vänta på!

Nä nu måste jag hoppa i duschen om jag ska komma i tid till psykologen..

Jag har en djup kontakt med min högre makt just nu känner jag. Jag är på rätt spår igen..

Mina vänner har åkt hem. När jag hade följt dem till bussen så kändes det ganska skönt om jag ska va ärlig. Jag behöver lite tid för mig själv också, jag har ju haft besök här hela helgen. Jag blev upphämtad av pappa också åkte vi ut till marknaden och gick en sväng. Det var kul att spendera lite tid bara han och jag, vi har så mycket gemensamt och gillar samma saker. Han köpte tre t-shirts åt mig som är skitsnygga sen skjussade han ner mig till möteslokalen. Jag gillar att vara där minst en timme innan mötet börjar för att landa lixom och surra lite med dom andra som kommer lite tidigare. Det är så jävla nice att ha egen nyckel till lokalen!

Det kom en kvinna dit som jag pundat ganska mycket med och det var skitjobbigt att se henne. Hon hade gått ner sig så oerhört mycket och dessutom var hon med barn. Jag kände hur harmen bara växte inom mig och jag pratade med min sponsor om det och hon sa att jag skulle be för henne.. Så jag bad för henne under mötet. Hon kände inte ens igen mig förens efter mötet och då gav hon mig en kram och sa att det var kul o se mig. Och då kunde jag helt ärligt säga till henne att det var skönt att se henne också, särskillt där på ett NAmöte. Nu känner jag bara kärlek för en medmänniska, en beroende som fortfarande lider men har en önskan att sluta använda. Och det känns så jävla bra! Mycket bättre än harm..

Jag fick förtroendet att leda andra halvan av mötet och det kändes faktiskt bra. Jag kände att det här vill jag göra fler gånger och det ska jag göra också!

Men jag pratade med min sponsor om en sak jag tänkt på.. Jag har inte arbetat med stegen på månader alltså och det har jag mått ganska dåligt över, men jag har kännt att jag inte haft ork att sätta mig ner och börja med det. Jag har så många bollar i luften i mitt tillfrisknande att jag har tappat stegen.. Jag har mötena, terapin, eftervården och återfallspreventionen och det är mycket nog som det är, plockar jag upp stegen är jag rädd att jag tappar nånting annat istället. Det känns som att jag alltid jonglerar med de saker jag behöver för att tillfriskna men jag tappat alltid en grej, och nu är det stegen.

Hon sa iallafall att jag borde fokusera på terapin och mina trauman just nu och ta tag i stegen senare när terapin är klar. Och det kändes mycket bättre, nu behöver jag inte ha så jävla dåligt samvete över det..

Jag köpte en "Bara för idag" idag på mötet också. Tycker det är så otroligt fina texter i den och det kan vara skönt att börja dagen med en dagens text. Jag hade väl egentligen inte råd men jaja.. Jag la ju pengarna på nått vettigt iallafall. Jag kan unna mig såna här grejjer nu för tiden för att jag inte röker eller knarkar. Då får man plötsligt massa pengar över!

Inatt har jag haft användardrömmar. Otroligt jobbigt. Dessutom har jag två kompisar som sovit över här, men det är ganska skönt för då får jag nåt annat att tänka på.

Igår var en händelserik dag, jag fick hjälpa min vän att möta sin pojkvän som misshandlar henne. Hon har gjort slut och vill inte vara själv så hon har sovit hos mig i två nätter nu.

Det väcker väldigt mycket hos mig eftersom jag gått igenom samma sak. Jag ringde min pappa igår som följde med oss när vi skulle hämta hennes grejjer hos honom och jag såg på pappa att det väckte en del hos honom också. För han har också varit i den situationen förut med mig.. Men alltså kan man hjälpa så gör man naturligtvis det, aldrig att någon ska behöva gå igenom detta ensam!

Idag måste jag sätta mig och skriva min "läxa". Det känns också fett jobbigt eftersom det handlar om mina trauman när jag själv blev misshandlad. Det är lite lustigt att allt detta händer på en och samma gång. Jag tror Gud har en tanke bakom allt detta, och jag kommer att få se det när jag är redo för det.

Jag märker att jag är inne i en process nu. Jag har så himla mycket sjuka drömmar, Mardrömmar mest. Och det har jag inte haft på jättelänge.

Men som med allting annat så kommer jag att förstå det när jag är redo att förstå det. Tacka gud för det.

Fortfarande ont.

Jag kom på idén imorrse att jag skulle ringa morsan idag efter jobbet och fråga om hon kunde hjälpa mig att städa för jag klarar inte det själv och det kunde hon. Jag ska dessutom få besök av en arbetskamrat idag så det passade bra att få det städat idag. Det känns mycket bättre att ha det städat och fint runt omkring mig än att ha saker liggande framme.

Men jag blir så jävla frustrerad... Jag kan fan inte göra nånting! Det gör för ont! Fan jag vet att jag måste gå till läkarn men jag vill inte. Jag vågar fan inte.

Diffe talar till mig.. Han säger att lite morfin skulle lösa mitt problem. Sålänge jag tar det i medicinskt syfte så är det väl ok? NEJ det är det inte! Men jag hatar att måsta slåss med mina egna tankar. Jag måste sätta mig och läsa basic text och få lite vägledning hur jag ska gå till väga..

Möte ikväll också det passar skitbra. Lite taskigt bara att jag kommer lämna min kompis hemma hos mig ensam medans jag åker in till stan men hon vet och förstår att jag måste gå på mina möten.

Det är otroligt hur många fina vänner jag fått sen jag blev drogfri! Och jag som var så orolig över att jag aldrig skulle kunna få "normala" vänner.

Det hände något fint precis.

Jag satt och mådde dåligt och kollade upp gamla kompisar på facebook och tyckte synd om mig själv för jag har så ont. Också plingar det till i telefonen, jag fick ett sms.. Jaha vem kan det vara vid den här tiden...

Det var min vän som tog återfall för ett tag sen, hon skrev att hon klivit av drogerna idag och jag blev så glad att tårarna började rinna på mig! Hon gör det själv den här gången och jag hoppas det går bra. Jag vet hur stark sjukdomen är men ändåså kan jag inte låta bli att hoppas..

Jag ber till Gud att hon fixar det, det är en sån otroligt fin tjej som förtjänar ett mycket bättre liv än det livet vi lever i drogträsket.

Men vilken lustig känsla det blev alltså.. Att allting bara släppte och tårarna börja rinna. Jag var inte medveten om att jag gått och spänt mig pga av detta men det har jag nog gjort..

Man lär sig nåt nytt varje dag.

Smärta.

Jag har så fruktansvärt ont nu så det är sjukt. Jag kan fan inte böja mig ner och inte vrida mig, det gör för ont. Det dyker upp jättemycket tankar och känslor kring det. Vad är det för fel? Är det allvarligt? Jag har haft ont nu i 7-8månader. Vad kan man göra åt det? Tänk om jag måste äta smärtstillande? Tänk om läkarna inte tror mig? Jag var till en vårdcentral när jag var i behandlingen och hade varit drogfri i tre månader och då sa dom bara att det var för att jag hade slutat med morfinet som jag hade ont. Ok tänkte jag. Men jag hade ju ont innan jag slutade med morfinet? Vad beror det på? Sen så blir jag arg och ledsen för att jag är rädd. Och jag blir irriterad på småsaker för att jag har ont. Jag kan fan inte ha det såhär längre! Jag måste gå emot mina rädslor och ta ansvar för mitt liv och min hälsa. Suck.. Men det är lättare sagt än gjort.

Den här dagen har varit full av utmaningar, och ändå är det många timmar kvar innan den är slut..

Jag mådde skit när jag kom till jobbet. Jag hade träffat en medarbetare på bussen och han berättade att vi skulle ta ett snack idag pga att jag inte skött mig så bra. Jag hade bara lust att säga upp mig där på fläcken! En av cheferna lade märke till att jag inte mådde bra och hon tog in mig på sitt kontor och vi pratade om varför jag är så låg. Hon vet om mitt missbruksproblem och att jag har varit drogfri i sex månader. Jag berättade att jag har det lite jobbigt i mitt privatliv och att jag kämpar med att hålla mig drogfri. Hon var väldigt snäll och tillmötesgående. Hon sa att jag måste våga berätta för gruppen att jag mår dåligt och om det är nåt jag inte klarar av. Det är trots allt en sån arbetsplats där man ska få växa i sin egen takt osv. Så jag gjorde det men ingen lyssnade på mig, och jag hade inte kraft att strida för min rätt så jag gav mig bara.. Sen kom hon ut från sitt kontor och såg att dom hade skrivit upp mig på schemat där jag inte ville vara också tog hon tag i det så det blev ändrat. Jag är så tacksam att hon stog upp för mig där, för jag klarade inte att göra det själv.

Det kändes mycket bättre efter att jag hade fått hjälp och uttryckt hur jag mår och att jag inte fixar att göra vissa saker..

Jag kom hem från jobbet nu för en stund sedan och tänkte att jag skulle ta tag i hemuppgiften jag fick från min psykolog. Det är fruktansvärt jobbigt att behöva skriva upp de minnen som plågar mig mest. Det tar emot som fan men jag har bestämt mig för att göra det här så bra jag kan, och det tänker jag göra.

Jag känner att min dissociation börjar göra det svårt för mig att koncentrera mig så jag avslutar här.